Thermae Romae (2012)
Utomordentlig fånigt
Modern, japansk kultur möter gamla Rom i en mangabaserad komedi - vad kan gå fel? Tja, det beror på vad man har för humor antar jag.
År 128 (efter Kristus i vår tideräkning Anno Domine) lever och verkar en arkitekt vid namn Lucius Modestus. Han spelas, likt alla romare i den här filmen, av en japan (Hiroshi Abe, från bland annat "Zen") och talar följaktligen japanska. Den expansive kejsaren Trajanus har ersatts av Hadrianus, för eftervärlden mest känd för att han skalade ner riket en smula igen och bland annat lät bygga en mur i nuvarande Storbritannien. Här presenteras han som en halvsnäll tyrann vars eftermäle vi förväntas engagera oss i.
Mot en simplistisk fond av maktspel i Romerska riket försöker Lucius göra karriär som badhusdesigner. Men är han tillräckligt kreativ? Ödet ger honom hjälp på traven genom att utsätta honom för ständiga tidsresor via vattnet till dagens Japan, vilka förser honom med drösvis med nya idéer och filmen med dess främsta komiska stoff. Dessa resor inkluderar av någon anledning alltid en aria från en operasångare någon helt annanstans. 'Fråga inte, bara åk med på turen!' är nog den attityd som tjänar tittaren bäst och i en fullsatt festivalsalong kan dumheterna bevisligen locka till skrattsalvor men själv blir jag inte helsåld på spektaklet.
Lucius envisas med dyka upp, bokstavligen, i närheten av en söt mangatecknerska in spe, spelad av Aya "Azumi" Ueto. Den potentiella kärlekshistorien här går honom till en början helt förbi. Han avfärdar henne som en slavinna i en kultur han inte förstår och fascineras istället av vår tids självklarheter, som för honom framstår som fantastiska. Hans förundran är ofta roande och till och med toaletthumorn har en viss grad av komik. Lucius har också en förmåga att förstå bekvämligheternas syfte och förmår kopiera dem rudimentärt i gamla Rom.
En räcka roliga scener och ett par trevliga huvudpersoner räcker en bit. Berättandet och historien i sin helhet vinglar dock drucket. Överspel och höga röster, slapstick och mot slutet en gir mot melodrama. Effekterna är i bästa fall okej. Scenerna från Roms gator och torg är dock mycket övertygande. Inte så konstigt när man har filmat i Cinecitta i vad som kunde vara kvarvarande kulisser från serien "Rome".
Anakronismer är kanske självklara i en tidsresefilm men en del sticker ut. Lucius använder kristen tideräkning, vilket gör honom till extrem pionjär även i detta avseende. Det känns inte självklart att detta är avsiktlig humor. Handlingen är i stora delar enormt krystad och den avslutande målsättningen, att romerska soldater ska få lindrande bad för att kunna segra i strid, tangerar gränsen till ren idioti.
Det påminner om "Visitörerna" och från mig är inte det menat som beröm. Jag vet inte om det hade funkat bättre i mina ögon om de dragit ner på volymen och hållit sig närmare marken; kanske hade bara bristerna blivit ännu tydligare då.
© Anders Lindahl2013-02-01