Zero Dark Thirty (2012)
Smutsigt. Svårsmält. Spännande. Se den.
- När du ljuger för mig, gör jag dig illa.
”ZDT” (som hädanefter blir min förkortning av filmtiteln och inte står för något numera bannlyst insektsgift eller tyskt TV-bolag) har väckt både vrede och varma hyllningar. Reflekterar den bara sanningen om hur jakten på Usama bin Ladin (UBL, i CIA-jargong) bedrevs, eller förordar den aktivt användandet av tortyr för att nå sådana resultat? Respektabla skådespelare, skribenter samt en och annan senator i USA har aktivt markerat avstånd från filmen, samtidigt som den försvarats av andra och fått flera Oscar-nomineringar. Det är omöjligt att inte vara kluven inför resultatet, eller för de flesta av oss att veta vad som är 100 procent sant eller fullständigt osannolikt. Men det är en farligt fängslande film. Väldigt många vidare frågor kan ställas kring storyn och vilka vinklar som valts, men den enklaste och klaraste konsumentupplysning jag kan ge är helt enkelt; den bör ses.
Kathryn Bigelow gör sällan helt ointressanta filmer och testar gärna gränser, från ”Strange Days” och framåt. Nu avslöjas sanningsanspråk tidigt i en skylt med budskapet att förstahandsuppgifter om verkliga händelser ska ligga till grund för handlingen. Och uppgifterna har väl läckt ut från någonstans inom CIA. Det betyder inte att allt 'firman' gör framstår som heroiskt eller ens alltid kompetent.
Är det en bra film, bra berättad? Spännande och engagerande, med övertygande rollinsatser i stort? Ja. Är den för lång? Njae, det känns som om den kan rättfärdiga sina över två och en halv timme genom detaljarbetet och karaktärsbyggandet, mer så än ”The Hobbit”, bara för att ta ett närliggande exempel i tiden med speltid i samma liga. Framförallt är det Mayas historia som återges. Vem hon nu är eller vilken kombination av personer hon nu representerar. Den saken kanske vi aldrig får veta, till skillnad från CIA-agenten Valerie Plame som 'outades' av överordnade och blev föremål för filmen ”Fair Game” häromåret. Maya kan påminna om den genuint fiktiva (?) Carrie i serien ”Homeland”; ung, ambitiös och förmögen att driva kolleger till vansinnets gräns. Men flera händelser bidrar också till att öka hennes drivkraft att få fast, eller rakt ut döda UBL. Nära medarbetares frånfällen i tjänsten och flera terrordåd på olika håll efter 9/11, framförallt.
Vi ser glimtar av sprängningarna i London 2005 och mer utförligt om attacker i Pakistan (där en försvarlig portion av ZDT utspelas) för att koppla ihop handlingen konkret med historiens förlopp, antar jag. Att inledningen kretsar kring förhörsmetoder som CIA-agenter använder vid 'Black Sites' och 'Undisclosed locations' är ju det som skapat mest frågetecken och kritik. Vad är det egentligen som gett resultat? Kombinationen av hårdhet och plågsamma tekniker med morötter som mer vänskapliga gester? Så framstår det trots allt här. Liksom att politiken och anvisningarna uppifrån skiftade efter uppmärksamheten kring Abu Ghraib där flera fall av förnedring av terroristmisstänkta fångar uppdagades. Frågorna om rätt och fel i en rättsstat är nog större än vad bara den här filmen kan ta ansvar för att besvara. Men som komplement kan man alltid återuppsöka ”Utlämnad” där fokus låg på en oskyldigt anklagad man som med USA:s goda minne torterades av landets bundsförvanter i mellanöstern.
Inte heller den attack i Abbottabad, Pakistan som ledde fram till bin Ladins död skildras okomplicerat. Det är inte glamouröst med Michael Bay-sk manifestation av massivt mannamod, inga utstuderade grodperspektiv och inte heller hyperintensiva ”Black Hawk Down”-bombasmer. Det är dunkelt och disigt, inte särskilt 'normalt' dramaturgiskt uppbyggt mot ett väntat crescendo. Obeväpnade män och kvinnor dödas i processen, skräckslagna barn blir vittnen och många tveksamheter uppstår både innan beslutet fattas liksom under själva operationen. Det känns som om det skulle kunna ha gått till så här. På riktigt.
Jessica Chastain är navet i filmen som Maya och blir mer färgstark ju längre tiden lider. Men även Jennifer Ehle lämnar in ett minnesvärt porträtt av en kvinnlig CIA-fältagent som inte alltid håller med Maya, men vars liv och öde kommer att vävas ihop med hennes på ett avgörande sätt. Svenske Fares Fares får också oväntat hög exponering som agent/översättare med förmåga att hamna i hetluften flera gånger om. Och för ”Lost”- och ”Oz”-fans är säkert Harold Perrineau bekant, här som teknisk fixare i Mayas team. En smula symboliskt viktigt verkar det också vara att en av CIA-cheferna i biroller (Fredric Lehne, även han med ”Lost”-meriter) förrättar muslimsk bön i sitt tjänsterum när han introduceras för oss.
En smutsig historia - men den måste berättas. Ungefär så tror jag att Bigelow och manusförfattaren Mark Boal ser på processen som pågår i deras film. De väljer att inte välla över i alltför markerad triumf när allt väl är över. För antagligen är det de skildrat inte slutet på något, utan en del - ett viktigt kapitel - i en längre historia som vi just passerar genom.
© Johan Lindahl
2013-01-31
Originaltitel: Zero Dark Thirty
USA, 2012
Regi: Kathryn Bigelow
Med: Jessica Chastain, Jason Clarke, Jennifer Ehle, Kyle Chandler, Reda Kateb, Harold Perrineau, Fares Fares, Mark Strong, Fredric Lehne, Édgar Ramírez, James Gandolfini, Joel Edgerton
Genre: Drama, Politik, Thriller
Svensk biopremiär: 2013-02-01
Hemmabio: 2013-06-12
Teman: 11:e september och därefter GIFF2013
Ingår i följande teman
