Ironclad (2011)
Brutal och ganska uppslukande historiefiktion
Kung Johans motvilliga accepterande år 1215 av det fördrag som i dokumentformat kallas Magna Charta är en sådan där händelse som för eftervärlden får stå som symbol för något ännu lite finare. Kungens makt begränsades på adelns och prästernas begäran, men det var ju knappast så att frihet och lycka kom alla till del och demokrati ska vi bara inte tala om. Men visst, dokumentet är en milstolpe på en väldigt lång väg.
Ingen vill tydligen göra en film om själva godkännandet av Magna Charta, men Ridley Scott tog hand om en fiktiv förövning i sin "Robin Hood" och nu berättar den något mindre kände Jonathan English - tillsammans med en bunt kända skådisar - om vad som eventuellt, delvis, kanske hände efteråt.
Kung Johan - mer känd som den i film och litteratur evigt häcklade prins John - anammar glatt påvens beslut om att kontraktet är hädiskt och lejer en bunt krigiska danskar för att ta tillbaka allsmakten. Så illa omtyckt är han dock att baronerna hellre ser en fransos på tronen och ber om hjälp från andra sidan kanalen. I väntan på denna måste kungens här stävjas, och var bättre än i nyckelborgen Rochester Castle?
En motvillig slottsherre (Derek Jacobi i mesläge) och den pyttelilla styrkan där ska tillsammans med ett bråkigt och brokigt Sju samurajerna-gäng hålla stånd mot en armé, och de har inte ens en vallgrav till hjälp. En tempelriddare, plågad av vad han gjort i Guds namn och distraherad av Kate Maras snygghet, blir en nyckelfigur i försvaret. James "Marcus Antonius" Purefoy bär utan problem upp den största rollen, flankerad av bland andra Brian Cox. De flesta övriga rollerna besätts av bekanta men kanske inte berömda skådisar - såsom Mackenzie Crook från "The Office" och Jason Flemyng från "Lock, Stock" och en hel del annat.
Det blir en belägringsfilm av hyperklassisk modell som trots eller på grund av sina flagranta historieförfalskningar lyckas hålla intresset uppe i nästan två timmar. Alla elementen finns här, och bildar en minivariant av "Troja" och "Kingdom of Heaven". Rullande torn, blidor, kokande olja i fejat, bågskytte i gluggarna och stegar som reses mot murarna och välts igen. Våldsamt är det, föga förvånande, så det räcker och blir över. Kroppar klyvs och kranier krossas av tunga svärd och stridsyxor. Att bli fånge är inte heller någon picknick. I borgen råder snart hunger och surhet, men de slår envetet tillbaka varje anfall.
På andra sidan murarna gör Paul Giamatti en inledningsvis ganska blek kung. Mot slutet får han dock tillfälle att argt förklara varför han anser sig ha rätten att regera och då ser vi en gormande Giamatti av bästa snitt. Vladimir Kulich, som spelar nordmansledaren Tiberius, känns igen från "Den trettonde krigaren". Hans motivation är ett löfte från påven om att inte kristna Danmark (som i själva verket redan var kristnat på den här tiden). Varför han har ett latinskt namn kan man fråga sig, fast det kanske är mindre konstigt än att danskarna pratar ungerska.
Ja, rent historiskt bör du glömma allt du sett här om de stora skeendena om du står inför en tenta i medeltidshistoria. Det finns inslag av sanning här, men varhelst sanningen stått i vägen för den berättelse English föredrar har den fått maka på sig. Eller snarare fly i panik undan hans långsvärd. Från antalet försvarare till viktiga kronologiska aspekter har man tagit sig så enorma friheter att filmen kanske borde ha lanserats som ren fiktion istället. Visuellt känns det dock ganska övertygande.
"Ironclad" fungerar hur som helst, bland annat genom att anamma en tung och lite tragisk ton men ändå tillåta några få personer att lämna fältet vid liv. Man påminns återigen om vilken välfungerande dramatisk situation en belägring är, och att man inte nödvändigtvis måste ha en enorm budget för att få till det.
FOTNOT
I skrivande stund är "Ironclad: Battle for Blood" på ingång. Här lyser alla kända namn med sin frånvaro och det hela ser inte särskilt lovande ut.
© Anders Lindahl2013-01-20