Hypnotisören (2012)

Banalt men bitvis bra

En succéroman med brutala mord och en catchy titel och den fortfarande pågående vurmen för svenska brott är förstås en kombination som får SFI och andra finansiärer att hämta den stora plånboken när det ska filmatiseras. Resultatet är ståtliga Stockholmsvyer i det kalla, vintriga ljus som den internationella marknaden förväntar sig, en av våra mest mest publikdragande skådisar i en huvudroll, en av våra mest framgångsrika utflyttade regissörer i stolen (Lasse Hallström, som tydligen alltid har velat filma en thriller, men "ingen har frågat") och hans likaledes berömda hustru i en annan huvudroll.

Men först möter vi Tobias Zilliacus ("välkänd i Finland men relativt okänd här än så länge", som han definieras i bakom kulisserna-materialet) i rollen som en ganska personlighetsbefriad polis. Här är det alltså huvudsnuten som får den obligatoriska finska brytningen. Joona Linna nystar i det brutala mordet på nästan en hel familj. Enda vittnet har slutit sig av traumat och är onåbart. Eller...? Kommissarie Linna får tips om en hypnotisör som kanske kan nå fram till den tonårige överlevaren och luska fram några ledtrådar. Det här tillvägagångssättet har förstås sina problem, särskilt när det visar sig att hypnotisören varit inblandad i något slags skandal. Problematisk är också den ganska tama inledningen, där man siktar på en dämpad Fincher-ton men landar närmare Beck.

Vi får veta att hypnotisören och hans konstnärsfru har äktenskapliga problem men ges inte någon större anledning att bry oss om dem. Men när de får sin son kidnappad och en räcka starka och övertygande scener följer så vidtar en mycket bättre film, åtminstone rent dramamässigt. Lena Olin och Mikael Persbrandt tar sitt jobb på allvar och det blir någonting levande av det. Olins frustration över att de bara "sitter och pratar skit" när de borde ut och leta är klockren. Hon beter sig så stingsligt orimligt som man själv säkerligen hade gjort i samma situation, och reserverar sin största ilska för den som har mage att vilja äta något under krisen. Lika fit och fokuserad som Persbrandt är som agent Hamilton, lika vingligt hjälplös är han här när han tagit ett par starka piller för att kunna somna. Filmen är för övrigt ganska effektiv antireklam mot sömntabletter.

Själva mordmysteriet är mindre imponerande. Rentav banalt, när allt är sagt och gjort. Sista spänningsscenen är välgjord och spännande, men den är också krystat effektsökeri. Att över huvud taget förlägga finalen till vackra Norrland väcker logistiska frågor som gör att man avnjuter åsynen av de snöiga vidderna med viss skepsis.

Det förmodade huvudämnet, hypnos, är verkligen intressanta grejer och det lär vara så att det är ett verktyg som faktiskt används för att hjälpa vittnen att minnas. Det behandlas dock ganska skyndsamt och ytligt i filmen. Det är inte så att man får någon fördjupningskurs i ämnet, direkt. Gissningsvis är boken mer innehållsrik vad gäller detta.

Slutligen kommer gissningsvis nio av tio tittare vid en nyckelscen utbrista: kom ni på den idén nu!?

"Hypnotisören" som film är inte direkt någon hypnotiserande upplevelse, för att tillåta sig något som liknar en vits. Det är en enkel rulle som tack vare duktiga skådisar ändå fungerar ganska bra. En trea kan jag sträcka mig till, men det beror mest på det starka mittpartiet.

© Anders Lindahl
2013-01-14

Originaltitel: Hypnotisören
Sverige, 2012
Regi: Lasse Hallström
Med: Mikael Persbrandt, Lena Olin, Tobias Zilliacus, Helena af Sandeberg, m.fl.

Genre: Thriller
Svensk biopremiär: 2012-09-28
Hemmabio: 2013-01-23

Sök