I Saw the Devil (2010)

Om den svåra konsten att hämnas

Nej, det är inte Park Chan-wook som förvandlat sin hämnartrilogi till en kvartett, även om filmen präglas av samma kontrollerade perfektion, samma bländande koll på filmhantverket, samma nattsvarta ironi och nakna våld. Det är begåvade landsmannen Kim Ji-Woon som här drar sitt strå till den koreanska hämnarstacken. Och han gör det med besked.

"Hämnas gör man på film", konstaterar en person i filmen, och hävdar att det är en meningslös verksamhet. Vår huvudperson är av annan åsikt. Han har valt att låta en ond man leva för att kunna utföra en utdragen vedergällningsaktion mot honom, vilket resulterar i scener som kan få den mest härdade att kisa. Eller i alla fall den näst mest härdade. För den allra, allra mest härdade som inte kisar åt det här rekommenderas "Antichrist". Eller att inte se på film över huvud taget. Men nu svamlar jag ...

Det är förstås sin älskade som Soo-hyun (en mästerlig Byung-hun Lee) vill utkräva rättvisa för. Han har rentav lovat den döda att det monster som mördade henne ska få uppleva lika mycket lidande. Det börjar med lite lånad teknologi från jobbet – han är lämpligt nog något slags säkerhetspolis, och vet både hur man tillfogar smärta och förföljer någon på avstånd. Istället för att sörja tar han på enklaste och hårdaste vis reda på vilken av en samling misstänkta avskum som är just hans nemesis, sedan skrider han till verket.

Monstret ifråga (Choi Min-sik från "Old-boy", med mycket mera), som i början ger intryck av att 'bara' vara en glädjelös styckmördare, visar sig vara mer: närmare bestämt ett riktigt äckel. Våldtäkt är en annan grej han gillar. Choi framställer honom precis så trött och vidrig som sig bör. Ingen coolhet här, inga finessfyllda repliker. Han har dessutom likasinnade vänner, och då menar jag inte den duo som han tidigt i filmen stöter på i vad som måste vara ren, vrickad slump. Soo-hyun å sin sida förlorar aldrig sin mänsklighet, även när han utför grymma och chockerande handlingar. När hämnden sprider ringar på vattnet och andra dras in, då lider han. Men slutar inte.

Den halvt erkända tillfredsställelsen i att se en ond människa möta sitt rättmätiga öde är en odiskutabel del av den här, liksom de flesta andra, mer 'seriösa' hämnarrullar. Den välvilliga tolkningen är väl att tittaren hoppas att skurkens pina ska få honom att senkommet inse vad han utsatt andra för. Men hur hämnas man på någon som inte verkar lida lika mycket av att lida som en normal människa? Någon som inte heller verkar uppleva den där skräcken som vore en passande del av straffet. En nog så viktig fråga, för en som mer eller mindre ser ut att improvisera, nykomling i en verksamhet som han egentligen är för mycket människa för.

Ja, du kan nog ana i ungefär vilken sinnesstämning Kim vill försätta dig. Det här är inte rullen för att slå ihjäl (om uttrycket tillåts) en och en halv timme med, och det beror inte bara på att den är betydligt längre än så. Det finns exakt ett gapskratt i filmen. Det är ett brutalt gapskratt, men ändå - mycket festligt. Resten är jäkligt tungt. Om Kim lekte lite i "The Good, The Bad, The Weird" så är han här minst lika allvarlig som i "A Tale of Two Sisters". "I Saw the Devil" är en våldsam, bitvis spännande och intensiv men framför allt tragisk film om hämnd. Som sig bör.

© Anders Lindahl
2013-01-06

Originaltitel: Akmareul boatda
Sydkorea, 2010
Regi: Kim Ji-Woon
Med: Byung-hun Lee, Min-sik Choi, m.fl.

Genre: Drama, Thriller

Sök