Wuthering Heights (2011)
Inte så svindlande som det sägs...
Brittiska bokskrivarsystrarna Brontë är ansvariga för en del av litteraturens mer omtalade verk, av vilka jag inte tror jag mig ha läst någonting. Emily Brontë (1818-1848) avslutade arbetet med ”Wuthering Heights”, på svenska troligen mest känd under titeln ”Svindlande höjder” 1847, strax före sin död i lunginflammation. Titeln i sig förknippar jag i första hand med genombrottssingeln för Kate Bush, en låt jag vill minnas att jag hatade som tioåring, men sedan kommit att vörda djupt för dess tidlösa kvaliteter. Romanen har filmats flera gånger, utan att jag sett något av resultaten. Förrän nu. Handikapp eller ej, så är jag inte säker på att en bättre kännedom om intrigen i förväg hade gjort mig mer välvilligt inställd till Andrea ”Red Road” Arnolds mindre tidlösa, utan som helhet snarast ansträngt postmodernistiska, till synes dekonstruerande drabbning med en av många, antar jag, också djupt vördad skrift. Den lämnar mig tämligen kall.
En ung mörkhyad pojke, möjligen fripassagerare från ett passerande skepp, upphittas och tas om hand av en familj som kämpar med elementen i ett ödsligt vindpinat landskap någonstans. I England misstänker jag, men exakt var, nej - det tillhör de där detaljerna som föräras mindre vikt i Arnolds naturalistiska, sparsmakade och ofta närmast oinbjudande karga tolkning. Allt är gråmulet och stämningen ständigt lite lagom tryckt när den inte är direkt deprimerande och laddad av konflikter. Patriarken i hushållet vill uttryckligen vara en god kristen och ett gott föredöme, sträng mot omgivningen men mån om att göra 'det rätta' samtidigt som glädjen sällan står högt i tak. Skyarna är igenmurade av moln eller dis, lervällingen djup nog att drunkna i och de glesbefolkade hedarna skapar en känsla av intensiv isolering.
Heathcliff, som den adopterade nykomlingen kallas, har det inte lätt i sammanhanget, men hittar en vän i familjens dotter Catherine, medan vissa andra regelbundet påminner honom om att han är en 'nigger' och ska veta sin plats. Det dröjer dock länge mellan distinkta intrigvändningar. Filmen motsätter sig nästan aggressivt alla konventioner och klichéer på gott - och ont. Mest det senare, nödgas jag tyvärr erkänna att jag tycker. Faktum är att hela filmen ser ut att aktivt motarbeta allt klassiskt sympatiserande med någon part. Snarare uppmuntrar den till en distansering av den där typen som en del gamla tyska dramatiker upphöjt till idealbild. Och jag kan inte gå med på att det var en lysande strategi i det här fallet.
Närbilder på surrande nattfjärilar som återkommande motif, överhuvudtaget en närgången rörlig kamera som inte är precis originellt manövrerad, flera scener som utspelas i halv- eller heldunkel samt som kronan på verket ett bildformat i proportionerna 4:3, alltså som TV brukade se ut (och ibland fortfarande gör). Alla sådana tilltag skulle möjligen kunna fungera till en films fördel, men det borde inte vara så här svårt att engagera sig i dessa människoöden. Vad det landar i är en serie ögonblicksbilder och en allmän studie i misär på väg mot - ja, vadå? Andrea Arnolds utflykt i Brontë-land vill inte bli omtyckt utan snarare fruktad, vördad (där kom det igen, mitt eget lilla motif för dagen), eller direkt dyrkad med skräckblandad fascination.
Jag kan respektera intentionerna och i viss utsträckning djärvheten i företaget - det kanske inte fanns så många fler sätt att närma sig den här berättelsen, vad vet jag? - men riktigt gripen blir jag aldrig, trots en mer allvarligt menad emotionell urladdning i slutskedet. Då uppstår en märkbar tändning på cylindrarna när den något äldre Heathcliff återvänder till Emmerdale - förlåt, Jämmerdale - efter en tids frånvaro. Undertryckta känslor svallar, däribland svartsjuka och andra igenkännbara intrigverktyg. Men passionen på gränsen till vansinne skulle haft större effekt om filmen tidigare lyckats kommunicera bättre och bygga upp ett förtroende som åtminstone jag själv saknar. Ett antal citerade recensenter på DVD-omslaget har uppenbarligen kommit till en helt annan slutsats, men som sagt; jag känner mig ganska likgiltig och en aning lurad.
© Johan Lindahl
2013-01-05
Tack till Atlantic Film för recensionskopia
Originaltitel: Wuthering Heights
Storbritannien, 2011
Regi: Andrea Arnold
Med: James Howson, Kaya Scodelario, Solomon Glave, Paul Hilton, Shannon Beer, Nichola Burley, James Northcote, Lee Shaw, Amy Wren
Genre: Drama, Romantik
Hemmabio: 2012-08-22
