Mask of Murder (1985)
Mattssons maskerade mördare misslyckas med det mesta
Mycket skvallrar om 1980-tal redan de första minuterna. Musiken inte minst, oerhört dåtidssyntetisk på ett sätt som knappast förekommit varken förr eller senare (utom i påtagligt retroaktiga syften). Mycket skvallrar också om små resurser i stort och en allmän B-filmskänsla infinner sig omedelbums. Mitt i ett klassiskt snötäckt vinter-Sverige som agerar stand-in för Kanada.
Skandalsuccén ”Hon dansade en sommar” satte honom på världskartan anno 1951, men Arne Mattssons (1919-1995) regikarriär i stort var väl en rätt ojämn historia - eller? Skamligt lite jag sett av honom egentligen. Men 61 filmer hann han i alla fall regissera under de aktiva åren från 1944 och framåt. Och 1985 ansvarade han (om nu ansvara är det rättmätiga verbet här) för en internationell eller åtminstone binationell thriller som idag kanske i bästa fall har ett bestående kultvärde. Det var om inte annat mina förhandsföreställningar om ”Mask of Murder” som faktiskt samlat några namnkunniga aktörer framför kameran också. Frågan är om det här kan kallas ett lik i garderoben för exempelvis Christopher ”Dracula” Lee och Rod Taylor, känd främst från Hitchocks ”Fåglarna”?
I en kanadensisk småstad får flera kvinnor halsarna avskurna av en maskerad man. Den skyldige letas upp och dödas i en konfrontation med lokala polisen. So far so good. Or what? Efter lite såpoperatiskt mellanspel tar mordmysteriet ny fart, med nya mord i samma stil som de tidigare. Vem kan det vara? En copycat? Vi leds tidigt att misstänka en av poliserna som utreder brotten. Eureka! Men så enkelt kan det väl inte vara?
Agerandet är tämligen träigt överlag, även om de mest meriterade skådespelarna gör vad de kan med materialet. Som inte direkt frigör sig från några kända klichéer i genren, det vill säga seriemördarthrillern med inslag av svartsjuka, främlingsskräck och dubbeltydigheter. Terrence Hardiman dyker upp som doktor. Hardiman vem? Jo, för en del av oss bekant som den i stort sett sympatiske Luftwaffe-officeren Reinhardt från tredje och sista säsongen i världskrigsklassikern ”Hemliga armén”. Och på tal om såpor, det är väl mest från sådana som man kan inse sig känna igen svenske Heinz Hopf, här illa ute på en frisersalong.
Välvilligt uttryckt växer filmen från katastrofalt kantig till allmänt grådaskig och oinspirerad by-the-numbers-rysare i skriande brist på livgivande injektioner av… det mesta, helt enkelt. Knappt 90 minuters väntan på något som lyfter oss ur misären och i förbifarten kan åstadkomma en godtagbar logik och acceptabla reaktionsmönster i processen. Men, liksom väntan på en viss herr Godot i ett annat dramatiskt sammanhang, förblir förhoppningen oinfriad.
© Johan Lindahl2012-12-14