Det är inte så ofta man ser en film med så 'seriös' inramning som så konsekvent försöker få dig att skratta på 'fel' ställen. Men fel ställen här är ändå på något sätt rätt. Och rätt hamnar filmen i stort förvånansvärt konsekvent även det. Det är en svår balansakt att varva svåra sjukdomar med vardaglighet och situationskomik och resultaten är ofta vattendelande. Har sett några avsnitt av serien ”The Big C” utan att riktigt bestämma mig för om den klarar balansen eller är värd att fortsätta följa, trots sin utpräglade ”smartness” och tydliga provokationsfaktor. ”50/50” är däremot 99 minuter lätta att engagera sig i och svåra att slita sig ifrån nästan omgående och in i slutrutan. Det kan bero på de kvicka replikerna och hur skickligt de matchas med det obevekliga allvaret i en cancerdom för en relativt ung person. Men också lika mycket på personligheterna i sig själva. De verkar inte så avancerat konstruerade, men de - engagerar. Framförallt då Adam (Gordon-Levitt från ”Inception” och en hel del annat) som idealistiske radiojournalisten med en flerstavig och sällsynt cancerdiagnos, nedtonad med explosiva inslag; hans mer yviga sidekick Kyle (Seth Rogen) som säger allt det där Adam oftast inte får eller vågar uttrycka samt den unga oerfarna terapeuten Katie (Anna Kendrick från ”Up in the Air”). Tonsäker tragikomedi med mycket hjärta, hur klyschigt det än kan låta.
- Så, vi är båda nybörjare på det här... (Jo, det är faktiskt en replik direkt från filmen.)
Originaltitel: 50/50 USA, 2011 Regi: Jonathan Levine Med: Joseph Gordon-Levitt, Seth Rogen, Anna Kendrick, Bryce Dallas Howard, Anjelica Huston, Andrew Airlie, Philip Baker Hall, Matt Frewer