Mary Shelley's Frankenstein (1994)

Branagh målar med stora penseln

Mary Shelleys bok Frankenstein är en klassisk skräckroman, som ställer både filosofiska, existentiella, och etiska frågor. Tidigare filmer om vetenskapsmannen Frankenstein och hans skapelse har förenklat historien genom att göra om karaktärerna till karikatyrer och stryka viktiga delar ur boken. Jag tänker då främst på de klassiska filmerna från 30-talet, där Boris Karloff vandrade runt som en zombie och ådrog sig samma medkänsla från publiken som King Kong, det vill säga att människans uppstudsighet mot naturens förutbestämda lagar alltid straffar sig.

I Kenneth Branaghs film, som står betydigt närmare boken, är monstret lika mycket människa som du och jag. Monstret kan tala och uttrycka sig och ger därför hela konceptet en ny dimension i jämförelse med Karloffs dregelstirrande. Branagh håller sig kvar vid kärnan i berättelsen, och fortsätter att ställa samma frågor som romanen: Hur stort ansvar har vi för läkarvetenskapens landvinningar? Var slutar livet? Finns Gud?

Branagh gillar svulstighet och det märks inte minst i den här filmen. Scenografi och foto är lysande. De pampiga klassiska europeiska byggnaderna används med stil, och de stela marmorbeklädda kulisserna får liv. Stora svepande rörelser med kameran och grandiosa känsloyttringar som förstärks med smäktande stråkar. De teatrala skådespelarna yttar varje replik som om just den vore den viktigaste i hela filmen. Tom Hulce, Branagh, John Cleese, Robert De Niro och Helena Bonham Carter är alla duktiga skådisar, men de befinner sig hela tiden på gränsen till överspel i den här filmen, vilket kan bli lite påfrestande. Lägg därtill att dialogen är väldigt melodramatisk och övertydlig så har vi till slut något som liknar en norm. Mitt antagande är således att detta är medvetet från Branaghs sida. Hans andra filmer, framför allt då "Mycket väsen för ingenting", är lika överdriven i sitt skådespeleri och funkar ändå. Trots det är jag tveksam till Branaghs skådespelarregi i Frankenstein. Jag köper det, men jag kan förstå de som inte gör det.

Många gillar inte De Niro som monstret. De anser att man hela tiden tänker på att det är just De Niro och att man bara väntar på att han ska dra fram puffran och yttra "You talkin´ to me?", istället för att leva sig in i hans tolkning av monstret. Jag håller inte med och anser snarare att han utstrålar både känslighet och förvirring, samtidigt som han ger ett intryck av att vara hur kraftfull som helst.

Jag såg den här filmen under perfekta omständigheter nämligen helt ensam i den största salongen på biografen och kanske har detta färgat mitt intryck men jag köper i alla fall svulstigheterna och de stora gesterna och den överdrivna artikulationen för jag känner att Branagh gett historien den respekt och innovation den så väl behövde. Det blir fyra medeltorkade russin.

© Johan Hultgren
2001-04-01

Originaltitel: Mary Shelley's Frankenstein
USA/Storbritannien, 1994
Regi: Kenneth Branagh
Med: Kenneth Branagh, Robert De Niro, Helena Bonham Carter

Genre: Drama, Skräck

Relaterade artiklar
Skrämselfilm

Sök