The Lady (2011)
'Burmas Mandela' enligt Besson
Aung San Suu Kyi. Under de senaste decennierna har namnet graverats in i snart sagt hela världens medvetande. Ofrånkomligt sammankopplat med hela det moderna Burmas historia, som den sett ut för oss utomstående åtminstone. Fredspristagare, långa tider satt i husarrest, symbol för kampen mot en av de mest ökända förtryckarregimerna i ett av världens mest stängda länder. Stämmer den bilden? Nu har landet börjat öppnas och viss hoppfullhet spirar om en friare framtid för folket där, samtidigt som en mer komplicerad bild börjar lysa igenom, i alla fall av landet självt. Frihetssymbolen Suu Kyi har inte hunnit mista så mycket av sin glans än så länge. I filmen kan hon framstå som lite av ett helgon, samtidigt som just ikoniseringen diskuteras i ett samtal mellan henne själv och den engelske maken när de väl får tillfälle att träffas. Det är inte så ofta under den period som filmen främst skildrar.
Luc Besson. En gång i tiden mest känd för sina stiliserade actionfilmer med en ibland nästan unik blandning av hård yta och soft kärna. Dock har han alltid varit ojämn och allt har verkligen inte varit i klass med höjdpunkter som ”Nikita” och ”Léon”. Regisserandet har heller inte varit lika flitigt förekommande de senaste åren, utan han har snarare framstått som 'mannen bakom' ett antal produktioner av väldigt varierande kvalitet som producent, manusförfattare med mera. Men här är monsieur Luc själv i registolen. När han åtog sig projektet visste han tydligen inte så vansinnigt mycket om föremålet för det som till slut blev en film om en person det verkligen var värt att göra en film om. Åtminstone framstår huvudrollsinnehavaren Michelle Yeoh som mer initiativtagande i bakom-filmen som följer med DVDn.
Strax efter andra världskriget mördas Aung San Suu Kyis far, en populär general och frihetshjälte i egen rätt, något som ger dottern en automatisk status när hon efter flera års frånvaro återvänder till hemlandet under 1980-talet då en process verkar vara på gång för att skapa större frihet och kanske rentav införa demokrati. Men hon blir med detta också ett hot mot den militärjunta som inte vill släppa taget om makten. Och större delen av filmen tilldrar sig sedan under de turbulenta år när hon engagerar sig i demokratirörelsen medan maken Michael Aris (David Thewlis) och sönerna pendlar till Burma så ofta de kan och tillåts komma in, fram till att Michael drabbas av cancer och får budet att en begränsad tid återstår att leva. Där är en av filmens starkaste passager, där han stoiskt kämpar för att hålla sig vid liv så länge som möjligt och hon grubblar över om hon ska ge upp sitt projekt att rädda hemlandet, eftersom en utresa skulle betyda att hon aldrig släpps in igen.
Likaså finns fina detaljer som när hon under perioden i husarrest tilldelas Nobels fredspris och försöker höra ceremonin på radio, men strömmen slås av och hon febrilt letar efter en annan akut lösning, för att med hjälp av hushållerskan hitta en transistorradio och batterier från en ficklampa. Av helhetsbilden kring Burmas våldsamma, fascinerande nutidshistoria kanske man kunde önska sig mer, men det här är ändå en effektiv och ibland riktigt rörande återgivning av en familj som tvingas offra mycket av sitt eget 'normala' potentiellt bekväma liv för ett högre syfte. Då kan man givetvis beskylla filmen för att formligen osa 'based on a true story' och tillrättalagd dramadokumentation, med en del mindre inspirerade och mer transporterande stycken. Så känner jag främst under delar av den första timmen, medan den andra blir alltmer genuint gripande. Då stannar handlingen i princip vid slutet av 1990-talet och sedan en kort koda från de återigen framväxande protesterna 2007. Sedan dess har fler saker hänt värda att lägga märke till i Burma (eller Myanmar, som militärregeringen föredrar att kalla staten) men det betyder också att filmens tillkomst har en hyfsad timing.
För den som vill leta fram fler spelfilmer om landet ifråga kan jag på rak arm egentligen bara komma på John Boormans ”Skugga över Rangoon” från mitten av 1990-talet, en inte helt genomlyckad skapelse men som ändå bjuder på en del raffel och en filmisk grundkurs i landets dåvarande situation. Frågan är vilken typ av filmer som kommer att kunna göras om tio år eller så om samma land - eller ännu hellre - av inhemska filmmakare med frihet att ge sin egen version av historien?
© Johan Lindahl2012-10-14