The Walking Dead, säsong 2 (2011)

Eländes elände. Med zombies.

Efter några förflugna kommentarer från tidigtittarna var jag inställd på att bli mer eller mindre uttråkad av säsong 2, trots att ämnet rimligen inte borde kunna resultera i tristess. Jag beslöt ändå ge fortsättningen på Frank Darabonts zombieserie en chans, och det tycker jag den är värd.

Ingen kan säga annat än att de tar sin genomgående tematik på allvar i inledningen av säsongen, där frågorna om varför man ska envisas med att överleva hänger kvar från förra säsongsfinalen och raskt exemplifieras i motigheter och kriser. Sheriffen Rick Grimes (Andrew Lincoln, som överraskande nog är britt) kämpar mot både omgivande hopplöshet, bitterhet och raglande faror när hans lilla grupp blir fast på en vägsträcka medan de söker efter en försvunnen medlem. Det blir värre.

Den värsta krisen leder dem dock till en ensligt belägen gård där en handfull människor lyckats behålla sin mänsklighet och värdighet och, en smula motvilligt men ändock medmänskligt, tar emot främlingarna när de behöver hjälp. Här gör bland andra veteranen Scott Wilson en fin prestation i rollen som en husfar som försöker bibehålla en något mer naiv syn på den nya verkligheten än vad våra vinddrivna huvudpersoner har förunnats.

På deras fortfarande nästan idylliska farm utspelar sig större delen av säsong två. Det finns en viss risk för tristess i det ganska statiska läge som därmed uppstår, men problemfritt och händelsefattigt blir det näppeligen. Man lyckas mestadels hålla liv i karaktärerna och ge dem existensberättigande, även om T-Dog och Carol kan kännas lite stvymoderligt behandlad av manusförfattarna. Ricks gamle poliskollega Shane går däremot intressanta vägar, och inte alltid sympatiska sådana. Kanske gör Jon Bernthal lite väl frikostigt bruk av sin 'inte riktigt hemma'-min med öppen mun, men den funkar.

Lori (Callies) tampas med svåra beslut som hon inte borde tampas med ensam och bjuder å sin sida runt halvtid på säsongens kanske allra bästa skådespel i en konfrontation med maken. Andrea (Holden) är mestadels arg och vill väldigt gärna ha ett eget skjutvapen - av flera tänkbara skäl. Gamle Dale (DeMunn) går runt och ser och vet allting och är ibland den enda karaktär som ger lite hopp om det alltmer hopplösa gänget. Daryl (Reedus) visar alltmer trevliga sidor, även om ett halvt avsnitt ägnas åt att vi ska tro att han kommer välja samma sura väg i livet som sin försvunne bror. Glenn (Yeun) träffar en tjej och upptäcker något mycket anmärkningsvärt. Och unge Chandler Riggs påminner alltmer om Caleb i gamla "American Gothic".

Det är i mångt och mycket en såpa med zombies, med dialoger som ibland känns mindre tajta och relevanta än önskat. Men det uppslukar ändå ganska så fint, och effekterna är fortfarande ambitiöst slaskiga. En scen där en "vandrare" ska hissas upp ur en brunn är splatterslapstick på rena Peter Jackson-nivån.

Och samtidigt är det också rejält seriöst. Säsongens tyngsta twist, som kommer strax efter halvtid, har de tålmodigt byggt upp mot och resultatet blir därefter: starkt och magstarkt. Det går inte mot ljusare tider efter det. De levande blir alltmer sina egna fiender, som om det inte räckte med vandrarna och strövarna och allt vad de kallas. Och det är framför allt efter halvtidsstrecket som serien förtjänar sina fyra russin.

Folk tvingas ordentligt se över sin attityd till livet och besluta vad de är beredda att göra för att överleva och rädda andra. Samtidigt är det en överraskande konservativ värld de vidlivhåller, med hyperklassiska könsroller. I centrum är ett par alfahannar inbegripna i en halvt outtalad maktkamp, kvinnor göre sig icke besvär. Men det kanske inte måste betyda att det är något 'fel på serien'. Det är inte en del av Sverige vi ser efter katastrofen. Här hade vi väl samlats i kommunfullmäktiges lokaler och diskuterat zombieproblemet över en kopp frystorkat kaffe. I den här delen av staterna vore det bara fånigt att förvänta sig att apokalypsen skulle påskynda upplysningen. Snarare motsatsen. Framför allt gör det inte nödvändigtvis det hela mindre intressant.

Allra viktigast är att säsongen blir mer och mer spännande för varje avsnitt och till slut når graalen: när man verkligen borde stänga av Blu-rayspelaren (eller valfri annan mediamojäng) för natten men prompt måste se 'ett avsnitt till'. De använder sina miljöer väl och bjuder ibland på enormt stämningsfulla scener. De dramatiska höjdpunkterna känns bekanta, men i vissa fall är de väldigt bra varianter på kända teman. Inte minst det lilla sammanträdet i köket när de i praktiken ska avgöra om de har ett uns av mänsklighet kvar.

Finalen är minst sagt dramatisk. Och att säga att sista avsnittet lämnar några intressanta frågetecken vore väl en smärre underdrift. Vad var det där...? Och vem var det där...?


OCH SÅ...
Men får vi veta vad Rick fick veta i slutet på förra säsongen, kanske du undrar? Jo, till slut får vi det.

© Anders Lindahl
2012-10-03

Originaltitel: The Walking Dead, The Complete Second Season
USA, 2011
Regi: Ernest R. Dickerson Gwyneth Horder-Payton
Med: Andrew Lincoln, Steven Yeun, Sarah Wayne Callies, Jeffrey DeMunn, Jon Bernthal, Laurie Holden, Chandler Riggs, Norman Reedus, Scott Wilson, Lauren Cohan, m.fl.

Genre: Drama, Skräck, TV-serie
Hemmabio: 2012-08-29
Teman: The Walking Dead Zombies

Ingår i följande teman

Sök