The Dictator (2012)
Lättviktig men akut underhållande fars
Borat och Brüno och en del andra alter egos har satt honom på kartan. Nu har Sacha Baron Cohen satsat på att ta över mellanöstern och möjligen hela världen med hjälp av sin senaste inkarnation, den obestridde ledaren för den uppstudsiga ökennationen Wadiya. Han styr med järnhand, skickar nonchalant missanpassade medarbetare till exekutionsplutonen och roar sig med tillfälliga sängpartners som inte har tid att stanna och 'gosa lite' eftersom de kanske har en annan date att hinna med, som den italienska premiärministern. Nu ska diktator Aladeen till New York och hålla ett anförande för att om möjligt undvika USA:s vrede. I processen iscensätts en konspiration av nära medarbetare och Aladeen finner sig mitt i Brooklyn, skägglös och chockad av all dekadens han möter - inklusive gröna vågen-idealister/feminister som vill göra världen bättre och i hastigheten misstar den avpolletterade tyrannen för en demokratiaktivist.
Genom olika förvecklingar måste samme maktfullkomlige men nu maktlöse manipulatör ta sig tillbaka in i finrummen och förhindra att hans dubbelgångare, marionett för konspiratörerna, signerar ett avtal som gör Wadiya till en demokrati och samtidigt säljer ut sina oljetillgångar till diverse villiga spekulanter på den internationella marknaden. Baron Cohen tar chansen att sopa till många måltavlor, långtifrån bara mellanösterns olika kända exempel på despoter (av vilka flera fallit under de senaste årens turbulens i regionen). Det är likaledes i princip omöjligt att inte uppfatta svingarna mot stormakterna i världen och USA under G. W. Bush, märkbart inte minst i ett mindre subtilt men effektivt subverterande tal mot slutet av filmen. För ni vet ju att i en diktatur kan man styra medierna så att de ser ut att vara fria utan att vara det, använda tortyr mot politiska motståndare, ljuga offentligt om orsaker att gå i krig och mycket annat som aldrig skulle kunna hända i en demokrati…
Som satir betraktad är ”The Dictator” knappast en av filmhistoriens verkliga tungviktare. Manus tar många enkla vägar direkt mot maggropen och snabba skrattsalvor men kommer sannolikt inte att framstå som banbrytande eller tidlöst storverk på sikt. Cohen gör det ofta lättare för sig än han behöver och lyckas därför framkalla just de där omedelbara reaktionerna som beror lika mycket på träffsäkra beteendeiakttagelser och situationskomik, som de misstrogna reaktioner man kan få av hur han tar skämten längre än de flesta andra skulle göra. Plump - ofta. Lagom lyteskomisk också, på gränsen till grotesk. Men i grunden ganska godmodig och rent optimistisk om mänsklighetens möjligheter att lyfta sig över sina mörkaste instinkter och undvika att skapa ett helvete på jorden. Tror jag. Min känsla är att allt-i-allon som det mesta utgår från i skapandet av filmen vill verka mer sarkastisk än han egentligen är. Och det kan han väl få göra. För även i sina mindre geniala stunder är han trots allt oftast underhållande. Rolig. Befriande ohämmad och obekymrad om risken för att inte alla älskar det han gör. Tillräckligt många gör det ju, eller åtminstone gillar det.
En del av dragningskraften med ”Borat” var de återkommande tillfällen där vi kunde sväva i ovisshet om hur mycket som var regisserat och förberett och vilka reaktioner från omgivningen som var spontana. Drama eller dokument och var gick gränsen? Här är det dramatiserat från början till slut, på gott och ont. Rollprestationer? Ingen behöver överanstränga sig mer än kanske Sacha själv i ett par olika roller. Ben Kingsley går på rutin. Det räcker en bit i hans fall. Anna Faris också tillräckligt utsvävande och vital som diktatorns osannolike partner in power retaking, feminist-veganen Zoey. Det mesta är väl helt enkelt tillräckligt bra i sitt slag för att hålla igång en ganska lättköpt men lättgillad komedi med några saftiga satirinstick i en annars främst finurlig fars.
© Johan Lindahl
2012-10-07
Originaltitel: The Dictator
USA, 2012
Regi: Larry Charles
Med: Sacha Baron Cohen, Ben Kingsley, Jason Mantzoukas, Anna Faris, Bobby Lee, Sayed Badreya, Chris Parnell, Jessica St. Clair, Fred Armisen
Genre: Komedi, Politik, Romantik
Hemmabio: 2012-09-19
Teman: 11:e september och därefter
Ingår i följande teman
