The Man Who Wasn't There (2001)

"What kind of man are you?"

Allvaret är tillbaka, och jag välkomnar det. De relativt lättviktiga "Oh, Brother ..."och "The Big Lebowski" har väl inte fått mig att tappa respekten för bröderna Coen - de är sköna filmer med kvaliteter som definitivt gör dem Coenska - men i alla fall drömma om fornstora dagar. "Miller's Crossing"-dagar och "Barton Fink"-dagar. De sistnämnda är inte högtravande eller tråkiga filmer, men de andas en helt annan ambition och har en annan värdighet. Nu är det dags igen, och inte en filmruta för tidigt i mina ögon.

Att kalla filmen för en film noir-pastisch vore alltför enkelt. I viss mån är alla deras filmer pastischer, men å andra sidan är de oftast minst lika ambitiösa och välgjorda som sina förebilder. Låt oss nöja oss med att konstatera att bröderna har sett en del film i sina dagar och inte är rädda för att visa det, samt att det helt klart finns både visuella och handlingsmässiga drag av film noir här.

Jag tvivlar inte på att det dagligen händer att någon kommer på en olaglig plan för att tjäna pengar och att det hela går smärtfritt i lås utan att någon kommer till skada. Där den girige men inte särskilt illa menande förövaren sedan lever ett festligt liv. I filmens värld är det dock något ganska sällsynt, och det här är inget undantag.

Ed Crane (Billy Bob Thornton) har av ödet utsetts till "frisören". Han är en tystlåten, stillsamt kedjerökande man med en hustru som han knappt verkar förstå hur han blev gift med, en hustru som vänstrar utan att han gör något åt saken. Stora utspel är liksom inte hans grej. Men när så hennes snedsteg ger honom tillfälle att förverkliga drömmar om pengar som han väl knappt visste att han närde passar han på, delvis som en slags lågmäld hämnd. Och det blir helt fel, när ödets ironi i påhittig och elakt munter högform ser till att stjälpa alla hans planer och vända även hans goda intentioner emot honom.

"The Man Who Wasn't There" har många vändningar - bröderna verkar besitta en nästan morbid fascination över de små händelser som kan ha så stor och så snöplig effekt på människors existens - men också ett mycket behärskat tempo. Thorntons nedtonade roll och behärskade minspel gör sitt till för att skapa en nästan stillsam stämning. Ändå tappade i alla fall jag aldrig uppmärksamheten. Det är helt enkelt för bra gjort, med för många snygga detaljer och bra repliker. En voice-over som känns som en självklar del av filmen, biroller som är perfekt skrivna och spelade, små behärskade skämt och vacker musik (den oumbärliga Carter Burwell och lite Beethoven), blir byggstenar i ett tvättäkta konstverk till film. För film kan vara konst, det har ni väl inte glömt?

"The Man Who Wasn't There" är så vackert filmad (av Roger Deakins, förstås) i kontrastrika, svartvita bilder att det nästan kunde finnas risk för överperfektion. Ni vet, när det bara blir bilder av det hela. Men så blir det ju inte. Bröderna Coen är bäst i världen på en del saker. En sådan sak är att skriva snygg men mänsklig dialog och sedan placera skådespelarna i en sådan inramning att de kan uttala denna dialog lågmält och få tittarens fulla uppmärksamhet. En annan sådan sak är att expertmässigt leda en van filmtittare mot att förutspå slutet, bara för att ständigt gäckande vika av åt nya håll, men utan att tappa fokuset.

Fast när allting kommer omkring gör ju inte bra scener en bra film. Det är känslan när eftertexterna börjar rulla som räknas. Här är känslan en sorgsen slags frid. Jag kommer att tänka på David Lynch och "Mulholland Drive", men kanske mest för att bägge dessa filmer påminner mig om att USA inte bara är hemstad för ytliga storbudgetproduktioner utan också det land där världens bästa filmer görs. Ingen annanstans verkar perfektion, hjärta, intelligens och egensinne kunna mötas på ett så lyckat sätt. Båda filmerna handlar om hur ingenting blir som man tänkt sig, men där Mulholland (som jag förstod det) handlar om att skriva om det förflutna handlar "The Man Who Wasn't There" om att försöka se sanningen, även om den är ganska ynklig och deprimerande och även ingen annan vill se den, eller tro på den. Om att se saker för precis vad de är. Eftersom "att se helheten ger en viss frid".

Och det gör den, banne mig. Vet inte riktigt varför, men så är det. Filmen har faktiskt den sortens slut som "American Beauty" strävade efter men inte var film nog att ro iland med. Fyra russin, med risk för ett till när jag ser om den.

© Anders Lindahl
2002-10-15

Originaltitel: The Man Who Wasn't There
USA, 2001
Regi: Joel Coen Ethan Coen
Med: Billy Bob Thornton, Frances McDormand, Scarlett Johansson, Michael Badalucco, James Gandolfini, Katherine Borowitz, Jon Polito, Scarlett Johansson, Richard Jenkins, Tony Shalhoub

Genre: Drama, Kriminalfilm
Svensk biopremiär: 2002-10-18

Sök