Iron Sky (2012)

Ojämnt men underhållande om attack från månens baksida

De lämnade jorden anno 1945. Nu ämnar de komma tillbaka. Nu, förresten, är 2018. I USA, styrt av en presidentska som på alla sätt och ur alla vinklar ska föra tankarna till Sarah Palin, väntar valkampanj och en liten rymdfärd är tänkt att pusha opinionssiffrorna uppåt. Väl uppe vid månens baksida väntar en obehaglig överraskning för de två astronauterna. En av dem avdagatages omgående och den andre fångas in av de övervintrade nazisterna som byggt en imponerande anläggning och ett skuggsamhälle där man inväntar rätt tillfälle att sprida sina ideal (och en del annat) över den forna hemplaneten.

Publiciteten var omfattande när ”Iron Sky” premiärvisades världen runt i våras. Inte minst historien om hur ett större antal understödjare, läs 'fans', hjälpte till att finansiera hela projektet. Filmens eftertexter innehåller också en längre lista över ”fan investors” och det har diskuterats om det fenomenet är en del av filmvärldens framtid. Om resultatet den här gången levde upp till förväntningarna har också dryftats. Är det ett mästerverk? Nej, men i sina bästa stunder - och nu skojar jag inte mer än nödvändigt - har den satiriska kvaliteter av nästan strangeloveska dimensioner. Nu är helheten betydligt mer ojämn, både på manus- och aktörsnivå än Stanley Kubricks klassiker från 1960-talet. Men de många goda ansatserna är tillräckligt skäl för mig att ändå ge den min rekommendation till dem som tror sig vara intresserade av innehållet efter att läst presentationen på DVD-omslaget eller vädrat morgonluft genom den redan nämnda publicitetskampanjen.

”Dr Strangelove” är för övrigt en av de föregångare man kan uppfatta referenser till, i en tidig scen där den tillfångatagne och albiniserade svarte astronauten Washington försöker hindra sin arm att utöva en beordrad führer-hälsning, eller vad han nu exakt försöker göra. Situationen är redan där aningen förvirrad, vilket är ett tillstånd många individer i filmen kommer att stifta närmare bekantskap med under vägen. Vidare kan skönjas trolig inspiration från tyska expressionist-perioden och inte minst Fritz Langs ”Metropolis” liksom den betydligt färskare tyska referenspunkten ”Undergången” (och de YouTube-parodier som frodats i efterdyningarna av en nyckelscen i den skildringen av tredje rikets fall). En av höjdpunkterna är annars de inte så subtila parallellerna som dras mellan nationalsocialisternas retorik och det som anses vara vinnande språkbruk i amerikanska valkampanjer. Några spejare från månens mörka sida under ledning av den självutnämnde blivande führern lyckas nämligen som en biverkning av sitt uppdrag utgöra inspirationskälla för presidentens kampanjledare, den sluga och ytterligt image-medvetna Vivian Wagner (Peta Sergeant - visst påminner hon en smula om Catherine Zeta-Jones?). Se följderna själva i en sekvens som blir extra spetsig just under pågående valtider där borta.

Men den stora konfrontationen som filmen, lite omständligare än nödvändigt, bygger upp mot handlar givetvis om ett invasionsförsök från de mörka krafterna mot den blå planeten där få först tar hotet på allvar, vilket illustreras av konfliktfyllda och kaotiska möten i vad som verkar vara FN:s säkerhetsråd. Det är kanske framförallt i sådana situationer som de satiriska styrkorna hos filmen blir mer uppenbara, eftersom fler dimensioner kommer fram och svagheterna hos de styrande - liksom de latenta misstankarna mot andra länders motiv för att utforska månen och lansera egna rymdflottor - exponeras. Annars finns det som sagt bräckligare partier i filmen, där varken dialogerna eller levererandet av dem har den udd som idén vore förtjänt av. Tonläget kan också förefalla ojämnt, osäkert, pendlande mellan bredbent och lite yxig fars för att sedan visa upp eleganta karikatyrer och dystopiska inslag som faktiskt ger en del att tänka över efteråt.

Effektiv och tonsäker är om inte annat Stephanie Paul som i presidentens skepnad kläcker akuta klassiker typ ”alla presidenter som startar ett krig under sin första period blir omvalda” (hårdlanserad redan i trailern). Hennes insatser är korthuggna och kunde kanske varit fler, men de fyller sin funktion. Ingen sådan här film är väl heller komplett utan en Einstein-liknande vetenskapsman som ständigt inlåst i sina alltmer åldrade laboratorier arbetar på den ultimata uppfinningen som ska leda uppdragsgivaren (i det här fallet, fjärde riket) tillbaka till sin naturliga position som världens härskare.

Ömsom vin, ömsom vatten. För många kockar kring grytan? För många idéer och svårt att välja mellan dem med förnuft? Behov av några mer stadiga veteraner och karismatiska kvalitetsskådespelare för att lyfta mot högre höjder? Ganska roligt hade jag ändå, trots invändningarna. Och just det, ni vet väl att Charlie Chaplins ”Diktatorn” är en av världens mest kända kortfilmer, som predikar den tyske 1940-talsledarens lov och beskriver hans vision om en bättre värld för alla människor? Det är i alla fall vad som presenteras på nazisternas drillningsakademi för det uppväxande släktet under filmens inledning. Med brutal klippteknik och strategiska selektiva processer kan man få nästan vem som helst att säga vad som helst. Ingen helt ny insikt, men åskådliggjord med en pedagogiskt närmast förkrossande övertydlighet som jag i det här fallet är beredd att förlåta.

© Johan Lindahl
2012-09-13

Originaltitel: Iron Sky
Finland/Tyskland/Australien, 2012
Regi: Timo Vuorensola
Med: Julia Dietze, Peta Sergeant, Udo Kier, Götz Otto, Stephanie Paul, Christopher Kirby, Michael Cullen, Kym Jackson

Genre: Action, Komedi, Politik, Sci-fi
Hemmabio: 2012-08-15

Sök