The Sorrow and the Pity (1969)
Vad hade du gjort?
Vänner av Woody Allen kanske i första hand känner igen "The Sorrow and the Pity" som filmen han tänker se med sin käresta i "Annie Hall". Det lustiga häri är, om jag inte missminner mig, att han inte kan tänka sig att se en fyratimmars dokumentär om han missat början. Jag tror också att det är apropå den filmen som de senare diskuterar hur väl de skulle klara av att bli torterade, och Woody hävdar att i hennes fall hade det räckt med att ta handväskan för att hon skulle bryta ihop.
Det lustiga i "The Sorrow and the Pity" är, å andra sidan, lätträknat. Det handlar om de mörka åren då Frankrike ockuperades av nazisterna och många lydigt samarbetade med de nya härskarna. Centrum för händelserna är staden Clermont-Ferrand, närmare Vichy än Paris.
Filmen är indelad i vad som i en rak översättning ungefärligen blir Sammanbrottet och Valet, där den första delen fokuserar just på Frankrikes snabba fall och de omedelbara konsekvenserna. Del två fokuserar på det val som varje fransman mer eller mindre akut ställdes inför; samarbeta eller kämpa emot. Samma personer återkommer dock ofta i båda delarna och det går inga vattentäta tematiska skott mellan dem.
Med propagandafilmer och personliga minnen presenteras anfallet och ockupationen. Pedagogiken är inte fullständig och ett visst mått av förkunskap är till hjälp. Ibland är dock den inledande förvirringen säkerligen avsedd, när Ophuls för dramatisk effekt gradvis portionerar ut allt mer information om karaktärerna i det högst verkliga dramat. Konstnärlighet är inte av stort intresse, med ibland störande nära bildutsnitt av pratande ansikten - allt i grynigt svartvitt.
Det är, oavsett vad denna presentation kan ge sken av, väldigt intressant. Det är en imponerande bredd på intervjuobjekten. Många av dem är verkliga fynd – i bemärkelsen att de välformulerat målar upp dåtiden för oss på ett lika intressant som värdefullt sätt. Många är utagerande och engagerade och berättar sin historia i sällskap av andra som bitvis lägger sig i, eller bara lyssnar i bakgrunden. Det är en väldigt livfull intervjumetodik som verkligen gagnar filmen och på ett naturligt sätt understryker vilka starka känslor som även ett kvarts sekel senare levde kvar runt allt det skedda.
Här möter vi en uppenbart förmögen och priviligierad fransk före detta Waffen SS-medlem (och Dr Strangelove-lookalike) som fortfarande ser till att väga sina ord så att hans handlingar ska ställas i lite bättre dager - men vars huvudsakliga uppriktighet förser filmen med ett viktigt perspektiv från 'andra sidan'. En fransk apotekare och motståndsman, som lika mycket vänder sig till de unga människorna i sitt hem som till intervjuaren, får ge filmen sin titel när han berättar om de två känslor han upplevde oftast under den här tiden. Alla får säga sitt. Den tyske före detta officeren, som också sitter omgiven av sina barn, slipper utan bitska följdfrågor undan med sitt påstående om att de bara var där för att hjälpa fransmännen. Ett par stundtals oense gamla lärare på stadens universitet ger sina intryck av i vilken mån, om någon, lärosätet vågade behålla sin integritet. Att det fanns studenter som vågade stå för sina ideal är de ense om, men detaljerna verkar svika dem.
Motståndsmän av olika slag är förstås vanligen förekommande, och berättar bland annat att många av de som inget gjorde numera är angelägna om att skryta om hur 'de hjälpte motståndsrörelsen', eller 'skulle ha gjort det om bara rätt tillfälle uppstått'. Här möter vi kommunistiska såväl som katolska rebeller och hör om deras interna meningsskiljaktigheter. Ett par jordbrukande bröder visar vinkällaren där deras del av motståndet initierades och berättar att de sjöng Internationalen trots att de inte var kommunister, eftersom Petain-folket sjöng Marseljäsen. När den ene brorsan beskriver förhören han utsattes för som 'ingen picknick' och lugnt konstaterar att han trots det inte gav tyskarna någon information så får 'stenhård snubbe' en trovärdig definition.
Mest minnesvärd är kanske ändå Pierre Mendès France, högt uppsatt politiker tillika jude, som utsattes för en riggad rättegång och hamnade i fängelse, varifrån han sedermera flydde. Han sammanfattar färgstarkt och välformulerat både det allmänna läget och sin egen historia, ibland med överraskande humor. Den brittiske agenten som ville bevisa för sig själv att hans sexuella läggning inte gjorde honom till en fegis och 'Översten' som ledde ett gäng Maquis (en gren av motståndet) är dock bara ett par exempel på att den här filmen är full av just minnesvärda karaktärer.
Storbritanniens dåvarande utrikesminister Anthony Eden visar sig, i likhet med flera andra intervjuade engelsmän, kunna tala flytande franska och måste därmed inte 'dokumentärdubbas'. Det sistnämnda faller förstås alla intervjuade tyskar offer för. Kombinationen tyskt tal, fördröjd fransk speaker och engelska undertexter (som på den DVD från Arrow Films denna recension baseras på), kan faktiskt vara lite ansträngande.
Britternas proaktiva sänkning av franska skepp med hundratals människoliv som offer brukar nämnas lite i förbigående i anglosaxiska skildringar av kriget. I den här franska produktionen tar man förstås en närmare titt på detta trauma, som djupt påverkade den franska synen på den forna allierade. Men självkritik är huvudordet för dagen, snarare än bitterhet mot britten. Det nämns i förtexterna på den nämnda DVD-utgåvan att det dröjde ända fram till 80-talet innan denna hyllade film visades på fransk TV. Inte så konstigt, kanske; här målas en bild av ett ängsligt och svagt land som försökte hitta sin stolthet igen efter den snabba förlusten i kriget genom att emulera och ställa sig in hos ockupanten, som å sin sida inte hade nämnvärd respekt för lydstaten. Att en fransman höll i filmpenseln var nog knappast till tröst.
Gamle Philippe Petain dyker upp i både personliga minnen och journalfilmer, en grånad och mystisk förrädare, som för många ändå var en hjälte och landsfader på ett helt annat sätt än Norges Vidkun Quisling. Han får på många sätt stå som representant för det Frankrike som Ophuls presenterar i filmen och, får man förmoda, vill förvissa sig som att aldrig se igen. Senare i filmen fokuseras också på regeringschefen Pierre Laval, där hans svärsons ursäkter och en vinklad journalfilm från den dåtida regimen kontrasteras mot eftervärldens hårda dom. Den mest kända representanten för dem som valde att kämpa emot, Charles De Gaulle, beskrivs å sin sida på ett intressant vis av dem som mötte honom, bland andra förut nämnde Pierre Mendès France.
De första tre timmarna marscherar målmedvetet genom historien och är - åtminstone för en som är intresserad av historia, etiska dilemman eller både och - djupt fascinerande. Den sista timmen blir någonting ännu mer. Här känns det som om både dramatiken och tragedin accentueras i valet av ämnen och intervjuklipp. Deportering av judar är förstås ett tungt ämne men fokuset hamnar också på krigets efterdyningar - där alla plötsligt flockas på den vinnande sidan medan de som inte kan undfly sina handlingar, eller kanske rentav råkat ut för falska anklagelser om samarbete med nazisterna, nu hamnar ute i kylan - eller betydligt värre. Samtidigt sparas några av de grymmaste historierna från ockupationstiden till just den här delen av filmen.
Sluttonen blir därmed bitvis oförsonlig, bara en smula förlåtande och på ett osannolikt välfungerande vis också svart ironisk – när ingen mindre än Maurice Chevalier får avge sin försäkran om att han aldrig var en kollaboratör, varpå han framför dokumentärens återkommande temasång "Sweepin' the Clouds Away".
De sammanlagda minnena och åsikterna ger, tillsammans med det intressanta urvalet journalfilmer och propagandafilmer, en unik och fascinerande helhet. Den är inte smickrande, men den känns sann och tämligen universell. Att vika sig och sälja ut etiken när vinden blåser åt ett annat håll är förstås inget som 40-talets fransmän hade patent på. "The Sorrow and the Pity" är sålunda lika ständigt aktuell som ett högintressant stycke historia i dokumentärformat.
© Anders Lindahl
2012-08-31
DVD / Blu-ray
På Arrow Films DVD-utgåva, med endast engelsk textning, ligger en intervju med Marcel Ophuls från 2004, filmad på vad som ser ut som vanlig konsumentkamera i en biograf efter en visning. Filmen som just visats är av allt att döma en annan, men ämnet för intervjun är just "The Sorrow and the Pity". Ophuls visar sig tala utmärkt engelska och har en hel del intressant att säga.
Originaltitel: Le chagrin et la pitié
Frankrike, 1969
Regi: Marcel Ophüls
Genre: Dokumentär, Historia, Krig
Teman: Andra världskriget Andra världskrigsveckan 2012
Ingår i följande teman
