Manhattan (1979)

Allens finaste film

Det här är Woody Allens finaste film. Kanske inte den bästa - den hatten vill jag nog personligen sätta på "Annie Hall" - men en film som är både är rörande, rolig och väldigt, väldigt vackert fotograferad.

Allens hyllning till New York är filmad i det finaste av svartvitt och bör helst ses i widescreen. Till de fantastiska bilderna hör vi Gershwins härligaste musik. Som filmkonst betraktad är den oantastelig. Dessutom är det en skön historia, där man skrattar högt eller småler förnöjt mest hela tiden.

Isaac, en tv-författare som under filmens gång säger upp sig för att skriva sin bok, är väl ungefär lika påfrestande och underhållande som alla Allens figurer, med en kompakt svada av ord som ständigt lyckas bilda roliga och inspirerade meningar. Man skulle kunna tro att han improviserar, men om man läser ett manus av Woody ser man att alla hans "ahem", "öh" och stamningar är noggrant nedpräntade och planerade. Tarantino kommer faktiskt inte i närheten av Allen när det gäller att skriva dialog, och då tycker jag ändå att Tarantino är fantastisk.

Isaac är i filmens början tillsammans med den rara Tracy (Hemingway) som är alldeles för ung för honom men i övrigt den perfekta kvinnan. Han oroas av att hans ex-fru (Streep), som nu är tillsammans med en annan kvinna, skriver en bok om deras äktenskap. Genom en god vän med det osannolika namnet Yale (Murphy) lär han känna Mary (Keaton), som han omedelbart ogillar, särskilt som hon talar illa om Ingmar Bergman. Givetvis ändras hans känslor snabbt. Till saken hör att Keaton är "involverad" med Yale, som å sin sida är gift. Vem ska lämna vem, och är det en bra idé? Det är väl handligen ungefär, kryddad med mer eller mindre relaterade dialoger och diverse småhändelser. Historien verkar som oftast vingla slumpmässigt omkring, men när den nått sitt slut har man ändå en känsla av att alla små episoder lett fram till just det här nyckelögonblicket, vilket säkert också är fallet.

Allens storhet ligger delvis i hur han kan förnöja de kvasi-intellektuella med karaktärernas smått meningslösa pladder om diverse kulturella fenomen, samtidigt som han så nyktert ser rakt igenom den ofta tomma fasaden och plötsligt avfärdar bluffen med en vass, genialisk replik. Han gillar tydligt den nästan karikatyriska kulturscenen i New York, med dess eviga debatter, evenemang och installationer, men tar ibland ett steg rakt ur den, ut i verkligheten, tittar in genom glasdörrarna och konstaterar att det där är inte så himla viktigt egentligen. I de stunderna - som i en liten genialisk replik mot slutet av "Manhattan" - är han inte bara underhållande, utan riktigt, fantastiskt bra.

Själva slutet är nog det bästa han gjort; riktigt rart och paradoxalt glad-sorgligt. På vägen hinner man ha hjärtligt roligt. En härlig film.

© Anders Lindahl
2000-09-29

Originaltitel: Manhattan
USA, 1979
Regi: Woody Allen
Med: Woody Allen, Mariel Hemingway, Diane Keaton, Michael Murphy, Meryl Streep

Genre: Komedi, Romantik

Sök