I gryningens timmar (2010)
Civilkurage vs medlöperi
Det ska ske i "natt och dimma", ihopsamlandet av tusentals judar i Frankrike under vad som i sann nazi-eufemistisk anda kallas Operation Vårvind. Trots en ganska kuvad fransk allmänhet bemödar sig myndigheterna om att räden ska gå raskt, effektivt och någorlunda diskret till, för att minska risken för protester.
Men en protesterande allmänhet är inte det mest framträdande elementet i den här franska filmen, som inte kan skyllas för att banka på den patriotiska trumman. I "Skuggornas armé" och "Hemlig agent" behandlades motståndet, här handlar det till stor del om medlöperi. Från gamle Philippe Pétain (den franske generalen som kapitulerade och blev ledare för en lydstat) till yngre strebrar fokuserar filmen gärna på de som villigt gick nazisternas ärenden. Och på deras offer förstås, här huvudsakligen de metropolitiska judar som måste påtvingas en gul stjärna för lättare identifikation. Vi stiftar bekantskap med några av dem strax innan deras tillvaro tar ännu ett stort steg mot det outhärdliga. Historien är förstås i allt väsentligt sann och utspelar sig 1942.
Själva gryningsräden leder till flera gripande scener som inte behöver innehålla några egentliga bestialiteter för att ha avsedd verkan. Det räcker gott med att veta vad som väntar, en vetskap som offren själva förstås ännu besparas. En av huvudpersonerna, som slogs under kriget, får veta att de i alla fall inte ska deporteras från sitt älskade fosterland, 'det har du mitt ord på'.
En velodrom, presenterad i en lång, magnifik tagning, blir nästa anhalt. I denna arena för en av fransosernas favoritsporter tvingas män, kvinnor och barn samman för en märklig och ovärdig, men tillfällig, tillvaro. Här möter sjuksköterskan Annette (Mélanie Laurent) en bra definition på omöjligt uppdrag. Under en judisk läkares ledning (Jean Reno) ska hon och en handfull andra hjälpa tusentals, varav en del har gripits på sjukhus där de behandlats för smittosamma sjukdomar. Förutom på henne ligger fokuset huvudsakligen på ett utvalt fåtal fångar, civila, offer, människor. Söta ungar och föräldrar som försöker hålla modet uppe.
I början leker barnen på de sluttande cykelbanorna, de vågar till och med busa med vakterna, som inte verkar alltför benägna att på eget bevåg göra pinan värre. De lyder order för att de inte vågar annat, inte av hat. Och visst finns det också plats för dem som vågar hjälpa. En vakt som väljer att inte slå larm eller en brandchef som med vetskapen om att han gör sig impopulär beordrar att lite vatten ska delas ut. En sådan här film är nästan omöjlig utan de karaktärer som påminner tittaren om att det alltid finns ett val. Spontant kommer jag bara på en enda film på ungefärligen samma tema som inte erbjuder ett uns av hopp om mänskligheten, men som ändå känns sevärd: "Gå och se". Och eventuellt kanske det finns just ett uns av hopp till och med i den ...
Innan situationen hunnit bli så hemsk som den har potential till är det dags för förflyttning. Inte direkt till Polen, utan till ett transitläger i Loiret. Det ligger i alla fall i en vacker skog och hösten har ännu inte kommit, så bortsett från den usla maten och risken för snabbdeportering om man säger emot vakterna kunde det ha varit värre. Vilket det förstås kommer bli. Och vart har de som bevisligen bott där före dem tagit vägen?
Annette försöker desperat få upp myndigheternas ögon för hur illa det är, bland annat genom att äta samma mat som fångarna, vilket raskt får kilona att rasa. Bland exemplen på godhet är hon förstås det främsta. Fransk självkritik är ändock ledordet för dagen. Det är inte SS-män som vaktar velodromen eller lägret i Loiret, utan franska soldater som med undfallande blick kör Nürnberg-försvaret när någon har mod att konfrontera dem. "Jag lyder bara order, madame..."
Redan innan avfärden österut kommer en stor chock; de minsta barnen skiljs från föräldrarna, som skickas i förväg till Polen. Så dags börjar en del se sanningen och en grabb uppmanas av sin mor att fly så fort han kan. Vilket han gör, tillsammans med en nyfunnen kompis, medan hans bäste vän tvingas stanna kvar.
Så långt handlingen i en film som gör jobbet men inte något större väsen av sig. Ibland brister omdömet. Scenerna med Hitler och hans anhang känns malplacerade, karikerade och egentligen onödiga. I största allmänhet är dock "I gryningens timmar" en kompetent filmad och iscensatt påminnelse om ett av produktionslandets minst hedrande stunder. Avtoningen är samtidigt så hoppingivande som en film på temat kan vara med bibehållen integritet, vilket i det här fallet känns rätt.
”I gryningens timmar” är rakt och regelrätt gjord, och kommer kanske snabbt med tiden lätt blandas ihop med liknande, upprörande filmer; det blir därför svårt att sätta något jättehögt betyg på den – i den mån sådant är relevant i sammanhanget. Med det sagt påminde den mig på ett ganska påtagligt sätt om hur mycket man har att vara tacksam för. Det är inte så illa det.
© Anders Lindahl2012-08-29