Monsieur Batignole (2002)
Den motvillige hjälten
Det är den 15 juli 1942, dagen för 'Operation Vårvind', en räd för att samla ihop Frankrikes judar som bland annat "I gryningens timmar" tar upp i djupare detalj. Charkuteristen Batignole blir genom blivande svågerns försorg halvt ofrivillig hjälpreda åt tyskarna och deras franska medlöpare när han hindrar en judisk familj från att diskret fly från Paris.
Själv vill han bara reda ut en incident med ett par stulna skinkor och passa på att ventilera sitt småaktiga agg gentemot den judiske doktorn lite. Konsekvenserna blir stora, men han verkar varken särskilt stolt eller skamsen över vad han åstadkommit. I förra kriget slogs han mot tysken, men nu vill han inte prata politik. Han är en smått löjlig figur, som ser ut att ständigt huka lite i kronisk rädsla.
Frun och dottern är inga under av medmänsklighet direkt, och blivande svågern Pierre Jean, teaterkritiker och dramaturg, är en riktig quisling. Eller passar han bara på att utnyttja läget så gott han kan? Tyske översten Spreich är en annan som utnyttjar läget. Det som konfiskeras från judar tillfaller förstås segrarmakten och dess representanter, eller kanske deras lydiga vänner. Det är han som avgör ödet för den nyss deporterade familjens flådiga lägenhet och gissa vem som får den.
Krass opportunism, det är ju inte riktigt stoff för en hel film. Något måste hända som ställer saker på sin spets och det sker i form av att en av doktorns söner plötsligt står utanför dörren. Han söker sin pappa, sina böcker och sin fiol. Allt är borta, förklarar Batignole som har tyska toppar på fest i 'sin' nya lägenhet. Men lite mat kan han lite surmulet bjuda på i alla fall. En chans till botgöring har sålunda presenterats, även om Batignole inte skulle säga rakt ut att han behöver göra bot. Det hela kompliceras av att övriga familjemedlemmar, som nämnts, inte är benägna att hjälpa till. Det måste alltså ske i hemlighet även för de närmaste.
Simon, som pojken heter, är inte rädd för att ställa tuffa frågor när han hämtat sig lite från den värsta hungern och funnit sig till rätta i det rum som förut beboddes av hans familjs tjänstekvinna. Den är ofta berömvärt kantig, den här filmen, snarare än bara insmickrande smörig. Den är också, om inte det framgått mellan raderna, åtminstone bitvis någonting i närheten av en komedi. "Jag har redan en", protesterar herr Batignole när en kvinna försöker få honom att gömma ett par judiska barn. Den kollaborative Pierre Jean är inget under av subtilitet, direkt. Tonläget är gällare och dialogen stojigare än vad man förväntar sig av en film om judeförföljelser. Regisserande, manusförfattande och titelrollsinnehavande Gérard Jugnot har också en bakgrund inom komedin, även om han kanske är mer känd för andra från 2004 års kassavältare (i hemlandet i alla fall) "Gosskören".
Men rent flams är det inte tal om. När sanningen kommer fram visar det sig under dramatiska former att Batignole besitter en hel del kurage (av den våldsamma sorten) och att hans engagemang sträcker sig bortom att bjuda på husrum och mat. Och när det kommer till kritan har också somliga familjemedlemmar lite mer moral än de först låtit ana.
Väl på flykt verkar herrn ganska tillfreds och behåller lugnet i de mest pressade situationer, med god hjälp från den smarte och språkbegåvade pojken, som såhär dags i handlingen har sällskap av två 'systrar'. De komiska intentionerna lämnas inte vind för våg även när spänningen tätnar. En förflugen lögn om Batignoles yrkesval får exempelvis drastiska konsekvenser. Samtidigt går de varandra på nerverna och när allt kommer omkring har de inte totalt förtroende för varandra. Vad som ser ut att kunna bli en överraskande smidig flykt över gränsen till Schweiz stöter sålunda på komplikationer. Förstås ...
"Monsieur Batignole" är en enkel liten historia som mestadels fungerar, om du frågar mig. Det är troligen din grad av filmcynism som kommer fälla valet huruvida 'mestadels' borde bytas ut mot 'sällan'.
© Anders Lindahl2012-08-29