Dödens fält (1984)
Ökänt folkmord. Klassisk film.
Att skriva omslagstexter till DVD-utgåvor behöver inte garantera att man satt sig in i exakt vad själva filmen handlar om och innehar bakgrundskunskaper som sätter allt i sitt sammanhang. ”One man caught in the crossfire of a bloody ethnic cleansing campaign” kan säkert låta som om det stämmer vid en ytlig betraktelse. Verkligheten i Kambodja var visserligen av alla trovärdiga rapporter att döma väldigt blodig, men begreppet etnisk rensning passar bättre ihop med Rwanda 1994, Balkan i ungefär samma era och givetvis Nazi-Tyskland. Röda khmererna i Kambodja ville enligt en förklaringsmodell starta om historien från noll och rensa ut allt som tidigare varit och förekommit i landet, vilket i praktiken bland annat innebar en närmast total tömning av huvudstaden på dess befolkning, som i stället sattes att arbeta hårt på fälten och fostrades att bli lydiga samhällsmedborgare i ett system som var revolutionärt i ordets rätta bemärkelse, grymt och med starka paranoida drag - men etnicitet var nog inte problemet i första hand för alla dem som föll offer.
Hur många var de? Ingen verkar veta riktigt, men siffrorna brukar anges i miljonklassen. Nyligen läste jag Peter Fröberg Idlings reportagebok ”Pol Pots leende” som utgår från det förvånande faktum att fyra svenska vänsteraktivister och medlemmar i den dåvarande vänskapsföreningen mellan Sverige och Kampuchea (som landet kallades under perioden) kunde resa runt i landet 1978 utan att märka vad som verkligen pågick, alltså de värsta sidorna av det som idag anses vara ett rent folkmord. En av de fyra var profilen Jan Myrdal, som inte är särskilt intresserad av att diskutera ämnet med Idling, medan ett par av de andra faktiskt försöker reflektera över något de själva har svårt att helt greppa flera år senare. Röda khmerernas välde varade inte så länge; från 1975 till 1979 innan regimen besegrades av Kambodjas traditionellt inte så vänskapligt sinnade granne Vietnam. Förhållandet mellan länderna analyseras också till viss del i boken, som även sätter in upprinnelsen till tragedin i ett större sammanhang. USA:s krigföring i just Vietnam spillde över in i Kambodja i början av 1970-talet, och supermakten släppte nästan ofattbara mängder bomber över en nation som officiellt inte var inblandad i kriget.
Detta faktum uppmärksammas också i den på verkliga händelser baserade filmen ”The Killing Fields”, ibland lanserad under den översatta titeln ”Dödens fält”. New York Times-reportern Sydney Schanberg (Sam Waterston) kommer till Phnom Penh år 1973 och får nys om att amerikanska bombattacker skördat flera offer inte alltför långt från huvudstaden, även om hans landsmän och inte minst de militära representanterna på plats gör sitt bästa för att mörka misstag som ska ha begåtts och sedan försöka 'spinna' det så positivt som möjligt. Så dags leds Kambodja av Lon Nol som tagit över makten efter den excentriske Prins Sihanouk och stöds av USA. De kommunistiska rebellerna är ett hot, men betraktas inte med så stor förskräckelse av jänkarna - än. Det kommer att förändras. Och så småningom råder en panisk stämning i huvudstaden och utlänningar snubblar över varandra för att ta sig ut med luftbroar, vilka i viss fall erbjuds även de nationella som på något sätt assisterat journalister.
Schanberg har vid det laget blivit beroende av hjälpen från sin tolk Dith Pran (Haing S. Ngor) och när amerikanen med flera kolleger väljer att dröja kvar i den belägrade staden stannar Pran med honom efter att hans familj slussats ut ur landet. Exakt hur välvilligt inställda till utlänningar och 'kollaboratörer' eller människor i allmänhet de nya ledarna är, kommer snart att visa sig. Och i en spännande sekvens jobbar fotografen Rockoff (John Malkovich) hårt på att förfalska ett pass åt Pran så att denne kan passera som brittisk medborgare, medan de väntar på att evakueras från den franska ambassaden dit nästan alla kvarvarande utlänningar tycks ha tagit sin tillflykt. Men, det här är både en berättelse om dramatiska politiska omvälvningar, ett stycke nutidshistoria och samtidigt en närkamp med personligt ansvar, skuld och skilda förutsättningar. Schanberg prisbelönas för sin journalistiska bedrifter men lever med dåligt samvete, medan Pran kämpar konkret för sin överlevnad i khmerernas arbetsläger och letar efter luckor i övervakningen för att kunna fly.
Haing S. Ngor (1940-1996) som spelade Dith Pran kom för övrigt själv från Kambodja, var utbildad till läkare och hade genomlevt den tid som skildras i filmen. Han kom till USA 1980 och fick rollen som Pran utan direkt erfarenhet av den här sortens agerande. Erfarenheterna var tydligen tillräcklig skola, att döma av prestationen som känns helt övertygande hela vägen och Ngor tilldelades en Oscar som bekräftelse på det. Det blev flera filmroller i exempelvis Oliver Stones ”Himmel och jord”. Enligt Internet Movie Database fortsatte han också vara aktiv i att ställa de ansvariga för folkmordet till svars. 1996 hittades han skjuten till döds i Los Angeles av oklara skäl, enligt en del teorier med politiska motiv men bedömt av rätten som resultatet av ett rånförsök.
Roland Joffé regisserade här sin första långfilm efter ett flertal produkter för TV-bruk. Han gick i land med uppdraget genom en till synes skärpt, koncentrerad attityd och konventionellt men inte alltför klichétyngt berättande. Han väjer inte för att spela på känslor, men har också mycket i ryggen att bygga på. Många små detaljer imponerar och skådespeleriet övertygar över i stort sett hela linjen. Scenerna där röda khmererna intar staden och sprider först glädje över ett avslutat inbördeskrig för att sedan snabbt väcka allmän fruktan, är högeffektiva. Liksom där instängda utlänningar reagerar på skilda sätt angående om och när de kan lämna den franska ambassaden, medan kambodjaner som kallas förrädare överlämnas till Röda khmererna och ett okänt öde. Och inte minst när de nyetablerade arbets- och uppfostringslägren formar barnen till både angivare och ibland bödlar medan misstänkta feltänkare rensas ut. Ofta skildras förloppet och fenomenen med få ord, eller enbart med ord de flesta av oss inte förstår, med väl valda bilder och symboliska gester eller handlingar.
Joffé gick vidare med ”The Mission” som jag personligen håller nästan lika högt. ”Dödens fält” såg jag första gången för flera år sedan, men tog nyligen chansen att friska upp minnet - och det var det värt. Det här är fortfarande en film som åldrats med värdighet och har något att säga om såväl utrikeskorrespondenters arbetsvillkor och dilemman, men framförallt om en infekterad, osannolikt (eller kanske inte så osannolik som man skulle vilja tro) grym tid inte allför långt tillbaka i tiden. Efter de här två filmerna verkade han dock hamna i en längre formsvacka med flera ojämna insatser och frågan är om han hämtat sig riktigt än.
© Johan Lindahl
2012-10-29
Originaltitel: The Killing Fields
Storbritannien, 1984
Regi: Roland Joffé
Med: Sam Waterston, Haing S. Ngor, John Malkovich, Julian Sands, Craig T. Nelson, Spalding Gray, Bill Paterson, Athol Fugard, Katherine Krapum Chey, Patrick Malahide, Monirak Sisowath
Genre: Drama, Historia
Teman: Journalister
Ingår i följande teman
