Johnny English Reborn (2011)
Godtagbar actionkomedi med Atkinson
'He knows no danger. He knows no fear. He knows... nothing.' Nej, vänta, det var förra gången. Och hur länge sedan är det nu igen? Snart ett decennium, tror jag. Spionparodin ”Johnny English” var ojämn och fick ett blandat mottagande. En uppföljare var inte självklar, trots flera faktiskt ganska roliga gags och en halvhysterisk John Malkovich som fransk skurk - minns jag rätt? Det var väl inte så länge sedan jag såg den själv, kanske ett par år. Nu är gamle Johnny alltså återuppväckt. Var det en bra idé?
Rowan Atkinson är en komisk legendar i egen rätt, det varken kan eller vill jag förneka. Men för mig är han framförallt en sådan i egenskap av sina meriter från ”Inte aktuellt” och ”Svarte ormen” än ”Mr Bean”. Det räcker inte bara med hans imponerande motorik (som fortfarande fungerar för ändamålet) utan viss verbal finess är en fördel. Om ni frågar mig. Och som den mindre genialiske agenten English får han visst utlopp för båda sidorna. Men kanske inte tillräckligt för maximal utdelning. Nu har han tagit sin tillflykt - likt en del andra förebilder från filmvärlden - till ett asiatiskt kloster för att finna friden och komma undan de rullande hjulen därute i världen. Övningarna under överinseende av en klassisk vis man i sådana sammanhang ska leda till tankens kontroll över kroppen, inre balans och självbehärskning... ja, ni vet. Allt sådant agenten tidigare till synes tycks ha lidit brist på.
Ändå refereras han nu till som en gammal stjärna på MI7. Just det. Inte de i verkligheten förekommande MI5 eller MI6. Ett tidigare trauma från ett misslyckande i Mozambique kan dock få honom att förlora sig i okontrollerade ansiktsryckningar. Nu anas ett attentat mot den kinesiske premiärministern och English skickas med sin unge kollega Tucker för att ta reda på vem som ligger bakom. En konspiration uppdagas - givetvis. Men varje gång en ledtråd letas upp så försvinner eller avlivas någon viktig uppgiftslämnare. En skarpskjutande städerska är ett av skälen till ökande huvudvärk för Johnny. Eller kanske snarare hans omgivning. Det är inte alltid 'legendarens' självinsikt är slående, även om hans mästare övertygat honom om att ökad visdom kommer med ålderns rätt.
”Johnny English Reborn” fortsätter eller tar vid i ungefär samma anda som föregångaren, men med lite mer försök till sofistikation i slapsticken. Det är på gott och ont. Atkinson är äldre och de i grunden ganska enkla skämten kanske inte nödvändigtvis vinner på att dras ut och smygas fram i stället för att bara välla över oss i en strid ström. Men som sagt, huvudrollsinnehavaren har fortfarande fysiska förmågor att leverera det som krävs och han matchas av en mer renommerad ensemble än manus kanske förtjänar. Allt ska drivas framåt med allvarliga miner mitt i kaos och det klarar de här karaktärsskådespelarna i regel av. Dessutom finns det några mer minnesvärda scener i sitt slag, som en jakt med elektrisk rullstol genom London, en annan på ett tidigt stadium i bortre Asien där English utnyttjar sin gammelmansvisdom för att slippa konkurrera med fiendens akrobatik; och så finalen uppe i Alperna i ett intressant futuristiskt designat fort osannolikt placerat på en bergstopp.
Vin och vatten avlöser varandra. Om någon kan ha missat James Bonds betydelse för inspirationen så avlivar förtexterna här alla sådana förbiseenden för alla utom dem som möjligen aldrig hört talas om Bond. Filmen väcker fler kluckanden och småleenden än gapskratt och är som helhet mer godtagbart tidsfördriv än en omedelbart Oscars-kandiderande produkt. Och på tal om det ordet (alltså produkt) så kan ju brittiska underrrättelsetjänstens sponsring av ett känt japanskt elektronikföretag både ses som träffsäker tidsenlig satir och som dubbelironisk men ändå lätt genomskådad produktplacering. För de kan väl inte ha använt bolagsnamnet helt utan tillstånd, bara som ett skämt? Den sortens dubbelhet följer filmen från vaggan till sista skriket. Jag är kluven. Men Atkinson är i alla fall inte helt färdig i branschen. Skådespelarbranschen. Om det blir fler agentparodier vågar jag inte svara på.
© Johan Lindahl2012-07-21