Snow White and the Huntsman (2012)
Specialeffekter och skogstokar i spännande sagoversion
En saga - välkänd för de flesta - ska återerövras, eller återbördas till sitt ursprung. Det är möjligen tanken eller åtminstone marknadsföringspitchen för ”Snow White and the Huntsman”. Hur mycket Grimm är det kvar egentligen? Länge sedan jag läste originalet - om jag någonsin läst just det. Det här är i alla fall inte julafton-Snövit à la Disney.
Det här är mer i nivå med ”Sagan om ringen”-trilogin, eller en råare och vuxnare version av de senaste ”Narnia”-filmerna. Drottningen, den onda, är ibland väldigt mycket av en själsfrände till häxan i C.S. Lewis värld. Samtidigt får hon undan för undan mer av en bakgrundshistoria och en motivation för sitt manipulerande och maktbegär. Hon tolkas effektivt men ibland på gränsen till överspel av den vanligtvis väna Charlize Theron (som dock inte är helt främmande för mörkare karaktärer, minns ”Monster”). Hon har slugt infiltrerat ett kungarike med hjälp av en spökarmé, följd av en riktig sådan, avyttrat kungen med magi och kallt stål, jagat större delen av hov och tjänstefolk på flykt och spärrat in den rättmätiga prinsessan i ett torn. Åren går.
Plötsligt är den inlåsta fången ett hot, eftersom hon anses vackrare än drottningen - allt enligt dennas sanningssägande andeväsen, frammanad på beställning vid behov. Och för att uppehålla magiska krafter, osårbarhet och ungdom krävs nu rikets oskyldigaste hjärta. Snövits. Resten är till viss del bekant för många av oss. Men det återges med en del friheter; konstnärliga, visuella och 2000-taliserade.
Vi tar oss genom den natur som nästan totalsloknat av drottningens ondska, en mörk skog med mystiska väsen, vidare till undangömda oaser och grupper som gömmer sig i väntan på rätt tid att slå tillbaka mot tyrannen. En tid som kanske aldrig kommer om ingen leder dem. Dvärgarna är med, även om de dröjer med sitt uppdykande, och fyller sina roller som både avspänningskomiker och slagskämpar. Bakom deras skogstoksskägg och smink anar man konturerna av flera gamla välbekanta nunor och röster; ingen av dem dvärgar i vanliga fall. Försök själv pricka av dem om du inte studerat rollistan i förväg. Jägaren har som avslöjas av titeln en roll större än tidigare. Den utvalde att leta rätt på den förrymda fången är en änkling med svagt ölsinne som måste återfinna sin mening med livet och ta ställning för något. Och han får just något sådant...
Specialeffekterna är i vissa perioder flitigt använda, i en film med några longörer, en ojämn rytm och lite flackande manus. Men storslaget och fantasifullt är det tillräckligt ofta för att väga upp svagheterna i stort. Magi är alltid ett dilemma på film. Vad är möjligt? Var går gränsen? När blir följderna ologiska och kan vi själva avgöra det? Det är inte en film att fördjupa sig i för grundligt när det gäller alla sådana specialvillkor. Däremot finns det många klassiska arketyper och typer överhuvudtaget. Två starka kvinnor står mot varandra. Män som fogar sig efter deras vilja - som drottningens albinobror - och de som väljer att följa prinsessan när de inser vem hon är. Intressant tillägg till myten, tror jag, är de beslöjade kvinnorna med självförvållade ärr i ansiktet som ett offer för att inte med sin skönhet utmana regimen och utnyttjas i de ritualer där härskarinnan stjäl andras ungdom och prakt.
Kristen ”Twilight” Stewart som hjältinna har den Snövitska lätt anemiska utstrålning som lämpar sig för uppdraget, även om hon inte är lika uttrycksfull och dynamisk som sin nemesis Theron. Men det kanske inte krävs för rollen heller. Roligast är när de rutinerade dvärgrollsinnehavarna bollar sina stickrepliker mellan sig i skogen i stunder när de har tid för sådana världsligheter, mellan alla livshotande utmaningar som följer.
© Johan Lindahl
2012-07-20
Originaltitel: Snow White and the Huntsman
USA, 2012
Regi: Rupert Sanders
Med: Kristen Stewart, Chris Hemsworth, Charlize Theron, Sam Claflin, Sam Spruell, Ian McShane, Bob Hoskins, Ray Winstone, Toby Jones, Eddie Marsan, Nick Frost
Genre: Äventyr, Fantasy, Romantik
Svensk biopremiär: 2012-06-08
