Smekmånaden från helvetet (2011)
Trams med viss trevnadsfaktor
En film som har allt. Förmodligen mer än den borde av flera ingredienser. Det har spelats in ett antal sådana, inte minst komedier, sedan anno 1900-kallt och här är en till där det inte sparas på överdrifter, allmän omognad och brist på subtilitet. Ja, det är en utpräglad 'lämna-hjärnan-vid-entrén'-historia där alla former av uppskruvade förväntningar bara är av ondo. Skruva ner dem och låt bli att grubbla över alla stulna stereotyper så kan det rent hysteriska farselementet (det dominerande i filmen) faktiskt skapa ett visst underhållningsvärde. Alla seriöst menade vitsord kan antagligen ge juridiska påföljder, men det går att skratta åt den kravlösa slapsticken ibland, spana in stiliga kvinnor i turistbroschyrmiljöer och försöka räkna efter när Tia Carrere hade sin egentliga storhetstid.
Det är inte lätt att vara fotograf. Inte när kunderna är husdjursägare som vill få sina skyddslingar förevigade i fåniga kostymer och ens (enligt egen uppfattning) oemotståndligt attraktiva assistent inte inser risken med att släppa in en katt i samma studio som en redan morrande schäfer. Detta lilla misstag kommer att kosta den till synes oinitiativtagande och opretentiöse foto-Bryan mer än bara ett möjligt skadestånd. Nej, då. Här står mer på spel. Kattens ägarinna råkar vara den lättsårade hustrun till en kroatisk maffiaboss, vars dotter söker uppehållstillstånd i USA men riskerar att få detta fördröjt på grund av faderns (alltså bossens) illa valda företag att försöka muta ett par agenter från migrationsverket. Dottern är bortlovad till underhuggaren Brick, men nu öppnar sig chansen till utpressning. Bryan får behålla liv och hälsa om han snällt gifter sig med dottern Masha, enligt ett enkelt ettårskontrakt som inte kräver någon - snarare utesluter all - form av fysisk närkontakt. Brick är redan svartsjuk men ser nödvändigheten i upplägget för tillfället. Problemet är att den motvillige nye maken omgående fattar tycke för den vackra och belevade skenhustrun, som han dessutom ska tillbringa en smekmånad med i Stilla Havets övärld, allt för att övertyga myndigheterna om det helgjutna i relationen. Så långt uppvärmningen.
Resten utspelas i princip ute på en ö som torde höra hemma i Polynesien, med äventyrliga flygfärder, lurande frestelser i paradiset, ett triangeldrama som utvecklar sig till en härva med fler inblandade. Och så några kidnappare som bonus (och de finns omnämnda på DVD-omslaget, så jag har nog inte avslöjat för mycket). Kasta vänligen en blick på rollistan som kanske kan ge en fingervisning om det här är drygt 95 väl använda minuter för din del. Rob Schneider är med, som en kufisk allt-i-allo på öarna. Förre fotbollsstjärnan och notoriska filmbarbaren Vinnie Jones likaså - försök gissa i vilken typ av roll? Ken Davitian, den mindre nogräknade managern och brottarpolaren i ”Borat”. Ja, han är maffialedaren. Mena Suvari, en gång i tiden Kevin Spaceys alltför unga love interest i ”American Beauty” letar intensivt efter mannen i sitt liv och hittar ständigt nya kandidater i rollen som Bryans assistent. Huvudrollernas Dave Annable och Katharine McPhee är faktiskt för mig nästan blanka blad, men lyckas odla en viss kemi mellan sig. Kathy Bates ringer in (bokstavligen) sin roll som fotografens halvgalna mamma, som har svårigheter att lämna bostaden på grund av husarrest efter att ha nitat en nitisk trafikpolis. Och så har de som sagt plockat fram Tia Carrere ur kylskåpet igen och det kan ju vara trevligt.
Småtrevligt utan nämnvärda försök till några högtflygande ambitioner, i ett fullt godtagbart tempo som hindrar alltför noggranna djupdykningar i logistik, logik och realistisk psykologi. Den är inte direkt ”oemotståndlig” vilket Variety hävdas ha påstått enligt filmens DVD-omslag, men heller inte helt anskrämlig efter förutsättningarna. Korsningen av komedi, romantik och våldsamheter har aldrig varit helt bekväm någon gång och de kunde definitivt ha dragit ner på skjutandet under andra halvan av flera skäl, av vilka trovärdigheten inte är det största problemet sedan den slängts överbord på ett tidigt stadium, utan snarare att det sällan är så fruktansvärt roligt eller överraskande ur underhållningssynpunkt. Men jag kände mig ändå överraskande nog underhållen under en större tidsrymd än jag räknat med i förväg. Även om det i grunden är en extremt lättglömd liten pryl.
© Johan Lindahl
2012-07-12
Tack till Atlantic Film för recensionskopia
Originaltitel: You May Not Kiss the Bride
USA, 2011
Regi: Rob Hedden
Med: Dave Annable, Katharine McPhee, Rob Schneider, Mena Suvari, Tia Carrere, Vinnie Jones, Ken Davitian, Kathy Bates, Kevin Dunn, Howard Bishop
Genre: Komedi, Kriminalfilm, Romantik
Hemmabio: 2012-06-20
