War Horse (2011)
"What a strange beast you've become"
'Vad, skulle inte hästrackarn ut i kriget?'
Så kanske man skulle kunna ägna de första 40 minuterna åt att tänka, om man inte bestämmer sig för att fatta planen direkt. Planen är ganska enkel: att i en hypergammalmodigt skildrad inledning berätta varför man man ska tycka att det är viktigt att hästen kommer
tillbaka från kriget.
Det är en gammal Svarta hingsten- eller Lassie-film vi ser, att döma att den totala bristen på ironi och det glödande solljuset över de brittiska fälten. Det är tidigt 1900-tal i Devonshire. Stenhus och pittoreska åkrar. Peter Mullan är den envise, halvt misslyckade fadern som dricker för att döva smärtan efter boerkrigen och på ett infall han inte kan förklara köper en häst som inte alls passar att sättas bakom plogen. Emily Watson får spela sträng tråkmamma men också leverera kloka repliker som "I might hate you more, but I'll never love you less". Jeremy Irwine är ynglingen som helt saknar onda avsikter eller ens interna gråzoner. Det är en totalt hyvens grabb, som blir vän med en anmärkningsvärd häst, vars anmärkningsvärdhet är uppenbar för de flesta som träffar honom under hans resa genom kriget. Där pållen alltså till slut oundvikligen hamnar och där han, som jänkarna säger, 'rör vid många hjärtan'.
'Joey' är en häst som inte bara är snabb utan också stark, envis och modig, och dessutom klok och självuppoffrande nog att hjälpa en hästkompis när denne inte orkar släpa artilleripjäser längre. Det är riktigt, rejält, klassiskt smörigt det här. Med plats för starka påminnelser om exakt hur illa man ska tycka om krig. Det är världskrig nummer ett det handlar om den här gången, vilket är lite udda i Spielbergs universum, men bilderna är ungefär lika slående som vanligt när Janusz Kaminsky får härja fritt. Ibland känns avsikten att göra en "Borta med vinden" för 2000-talet glasklar, frånsett att vi här alltså saknar vissa viktiga 2000-talsaspekter som coolhet och dubbeltydighet.
Några trevliga karaktärer dör snöpligen på vägen men frånsett det undviker Spielberg mestadels att försöka imponera med vuxen avighet. Pojke träffar häst, pojke och häst plöjer fält och blir bästisar, pojke och häst hamnar i kriget vid olika tillfällen och inte tusan går filmen ut på att de
inte ska träffas igen. Det är liksom inte den sortens film. Sedan är det upp till en själv om man vill håna dess enkelhet eller uppskatta det i den som är odiskutabelt magnifikt. Såsom en sekvens där hästen skenar genom skyttegravarna under briserande granater på natthimlen och trasslar in sig i taggtråd, och den klassiska scen av tillfällig förbrödning som detta resulterar i. Kan du avfärda allt som bildskryt och publikfrieri är du en starkare person än jag. Över huvud taget är imponatorfaktorn ganska så extrem i hur hästen har fåtts att agera och visa vad som ser ut som känslor, oavsett hur ofta som datorn fått vara inblandad i leken. Detta sker utan att hästen blir ett extrovert 'Disney-djur', ska väl understrykas. Det finns hela tiden något outgrundligt hos denna fyrbenta karaktär. Svårare är det kanske att se storheten i hästens tillfälliga tillvaro hos en karikatyrisk ung fransk flicka och hennes gamle farfar. Eller morfar. Grand-père, hur som helst. Att vara tydliga typer är inget som de här två har patent på i filmen, men de är extrema.
Om "Shutter Island" var 2010 års 'filmigaste' film så tog nog "War Horse" pokalen för 2011. Jag gillar den, men jag hade också i ärlighetens namn bestämt mig från början för att tilllåta samme Spielberg som gav oss den frätande modiga "München" att också göra något helt annat, något kanske mer i linje med vad hans belackare förväntar sig. Allt måste väl inte vara smart och nyanserat, hör jag mig själv tänka likt smördjävulens advokat. Sedd med den inställningen är "War Horse" en mäktig upplevelse.
FOTNOT
Tydligen är filmen baserad på en Broadwaypjäs. Av alla filmer man hade kunnat gissa det om, hade knappast den här toppat listan.
© Anders Lindahl2012-06-30
Tack till Disney för recensionsexemplar