Hell on Wheels (2011)
Tuffa tag i vilda västern
Skapandet av den transkontinentala järnvägen, strax efter amerikanska inbördeskrigets slut, är verkligen perfekt stoff för en serie som kanske inte riktigt kan mäta sig med ”Deadwood” (vilken serie kan det?), men som i alla fall kan locka ungefär samma publik. Istället för att cirkla kring en fast punkt, förflyttar sig dock den här serien och dess personer tillsammans med det fortskridande rälsläggandet. Daglönare och glädjeflickor lever och arbetar på resande fot i en tältstad som lika mycket som själva järnvägen lystrar till smeknamnet 'Hell on Wheels'.
Det är fulsnyggt (snyggt och stramt filmade men ganska torftiga miljöer), välregisserat och välspelat. Ted Levines insats, som jag själv såg som en särskild ljusglimt i första avsnittet, är begränsad, men huvudrollerna är tillräckligt väl besatta för att serien inte ska falla med honom. Anson Mount (som för övrigt inte alls oliknar James Caviezel) håller exempelvis för att vara i centrum en stor del av tiden, även om hans karaktär egentligen saknar personlighetsdrag utöver en högst begriplig hämndlystnad. Den forne sydstatssoldaten Cullen Bohannon, som i det civila hade slavar tills hans numera döda hustru fick honom att tänka om, har förmågan att sätta sig i respekt bland de råbarkade arbetarna och blir efter en tidig nära döden-upplevelse snabbt bas på bygget.
Övrig uppmärksamhet upptas bland annat av Colm Meaney som i en monolog i första avsnittet själv får ge sin syn på sin roll i historien - både den här historien och den unga staten USA:s dito. Han är direktören för det hele, eller åtminstone det halve, eftersom järnvägens olika sträckor byggdes av konkurrerande företag. Det är inte alltid som kvalitetstänkande tar första parkett i hans prioriteringar.
Lily Bell (Dominique McElligott), hustrun till en tidigt i serien indian-dödad lantmätare, växer gradvis in i en ny roll – med klara paralleller till, men samtidigt skillnader mot, Molly Parkers karaktär i nämnda ”Deadwood”. Kristnade indianen Joseph Black Moon (Eddie Spears), smarte men arglynte före detta slaven Elam Ferguson (en solid insats av rapparen Common), den långe norrmannen ’Swede’ (Christopher Heyerdahl) som håller ordning i lägret och skor sig på samma gång med hjälp av ’omoralisk matematik’, en ansiktstatuerad prostituerad och ett par väldigt irländska bröder som organiserar bildvisning i lägret hör till andra stående inslag, bland en stor hop övriga ganska viktiga personer.
Det är en tung serie som inte överanstränger sig för att lyfta ditt sinne med triumfer eller komik. Många har under kriget gjort saker de ångrar, många fortsätter att göra saker de kommer att ångra. Dysterheten kröns av en impromptu predikan i sista avsnittet från en präst som redan tidigare har gett skäl till att tvivla på att han har valt rätt uppgift här i livet. Hans beskrivning av Gud och Djävulen lämnar inte stort hopp, men är onekligen slående. Han spelas för övrigt av Tom Noonan, som jag personligen fortfarande i första hand förknippar med ”Manhunter”. Här gör han en minnesvärd insats med plats för nyanser.
Handlingen, mestadels skriven av bröderna Tony och Joe Gayton, är en lyckad mix av svärta, spänning och en gnutta känslor. Ohöljd rasism dröjer sig kvar, samtidigt som seriens svarta karaktärer ändå har en ny värld att handskas med, med nya möjligheter. Man kan bli något, men man kan också bli spontanhängd på lösa grunder. Ute på prärien, där som tidigare nämnts det klassiska indianhotet tillhör farorna, hänger i och för sig de flestas liv på en skör tråd. Det är en himla hård värld, helt enkelt.
Det laglösa bredvid det förment civiliserade är en av de faktorer som gör västerngenren så ständigt lockande för historieberättare. Just järnvägen som bringare av civilisation är ju ett klassiskt motiv, och när dess tillkomst skildras så brutalt som här blir effekten mycket lyckad. ”Hell on Wheels” gör mycket av alla sina möjligheter och är väl värd en titt.
FOTNOT
Man kan undra över första scenen; hur tusan kan Bohannon befinna sig så på rätt plats. Att gå till bikten ser ut att vara ett spontant infall från den plågade nordstatssoldaten när han hör klockorna, så Bohannon kan ju knappast ha suttit där och väntat på detta. Men man får väl förmoda att han följt efter soldaten länge och gått in i prästens ställe efter att soldaten stängt dörren om sig.
© Anders Lindahl2012-06-19