Moonrise Kingdom (2012)

Gulligt men som vanligt ostyrigt

1965. En ö utan asfalterade vägar, någonstans i New England. I gammalmodigt konstruerade kulisser och natursköna exteriörer, filmade på vad som känns som en noggrant utvald eller specialbeställd filmstock, presenterar Wes på ett alldeles väldigt Andersonskt sätt, med Bob Balaban som sporadisk ciceron, ett stort hus, ett scoutläger och en handfull människor - i en tid som han verkar väldigt nostalgisk över, trots att den är några år före hans egen.

I centrum står en föräldralös tönt och en bekymmersam advokatsdotter. De rymmer tillsammans, han med sitt lilla tält och sina vildmarkskunskaper, hon med sina eskapistiska böcker och en sax för vänsterhänta. Utan alltför många stickspår och omvägar styr Wes in i en väldigt söt, rörande och småknäpp historia om ung kärlek och vänskap mellan ett par tafatta och problematiska existenser. Han berättar den som ett barn berättar en skröna, som om ingen skulle komma på tanken att tvivla. Det är jättefint.

Ett tag känns det nästan som om Wes är på väg att göra sitt mästerverk. Eller åtminstone sitt westerverk. Det finns ett lika försonande som knasigt drag i presentationen av både barnen, advokatparet spelat av Bill Murray och Frances McDormand, och Bruce Willis ensamma polis. Även i viss mån i Edward Nortons scoutledare, även om Norton som så ofta nu för tiden känns märkligt oengagerad. De debuterande barnskådisarna serverar lakoniskt sina repliker, ibland lite otydligt, men i Wes universum är inte det nödvändigtvis något negativt.

Många av replikerna som man inte kan förklara det roliga i lockar fram trivsamma skratt och nostalgin är smittande. En del annan Anderson-humor faller som vanligt platt. Blixtscenen är talande. Publiken börjar skratta lite, kommer av sig i skrattet och glömmer sedan det hela, eftersom det är så uppenbart att Wes satsar på en stark reaktion och en sådan inte riktigt vill infinna sig.

De små absurditeterna och detaljerna i början är kort uttryckt mycket bättre än det oväntat bombastiska och förvånansvärt lättköpta slutet. Charmen försvinner inte helt, men den dramatiska, stormiga finalen visar återigen att Wes inte är särskilt bra på häftiga idéer. Det han främst lyckas med är att skölja bort mycket av det han tidigare byggt upp i en flodvåg och ett åskväder. Jag minns 'actionsekvenserna' i "Life Aquatic" och tänker att någon lite vänligt borde förklara för regissören att alla hans instinkter inte är hans filmer till gagn. Men vem är jag att säga sådant? För många är han en husgud och stjärnorna vill ju bevisligen fortfarande vara med och leka. Och jag förstår varför. Det finns faktiskt ingen annan som gör riktigt sådana här filmer, och på sitt märkliga sätt känns de nästan lite viktiga.

Hur som helst, trots att Anderson och hans manuskompanjon Roman Coppola inte verkar ha gett berättelsen samma uppmärksamhet som ägnats åt valet av gamla skivspelare och skapandet av fiktiva ungdomsromaner som läses i filmen, gillar jag "Moonrise Kingdom". Det är det lätt att göra. Problemet är bara att halvvägs igenom var jag riktigt förtjust.

© Anders Lindahl
2012-06-02

Originaltitel: Moonrise Kingdom
USA, 2012
Regi: Wes Anderson
Med: Jared Gilman, Kara Hayward, Frances McDormand, Bill Murray, Edward Norton, Bruce Willis, Tilda Swinton, Harvey Keitel, Bob Balaban

Genre: Drama, Komedi, Romantik
Svensk biopremiär: 2012-06-06
Hemmabio: 2012-10-17

Sök