Huvudjägarna (2011)

Konsten att inte tappa huvudet i jakten på sitt förlorade paradis

Brown. Roger Brown. Det låter inte särskilt norskt, men norsk är han. Liten men tuff. Eller snarare liten och förslagen. Att mäta 1.68 i strumplästen kräver att man kompenserar i mandomspoängsamlarfacket på andra sätt, förklarar han omgående för oss. Till exempel genom pengar. Roger är headhunter och letar chefer till företag, chefstyper som han själv gärna skapar genom att bygga 'renommé'. Jodå, han kan sin bransch. Tyvärr kan inte låta bli att göra av med alldeles för mycket pengar för att underhålla sin vackra hustru och betala av på 30 miljoner för en villa som han antagligen skaffade för att den kostade mycket, vilket i sig imponerar. På frun, bland annat. Det är vad han utgår från, och Brown är en herre som berömmer sig av att kunna läsa av andra människor. Han vet däremot också att hon gärna vill ha barn, vilket han själv är lindrigt intresserad av.

Otrohet, ja det ingår i hans fritidssysselsättningar. Liksom en annan aktivitet som kräver fingerfärdighet och diskretion: tavelstölder. Det är möjligt att verkliga experter på sådant förklarat för filmmakarna vad man bör tänka på, eller att andra kommer att ta till sig av de goda råden som förmedlas (stanna inte längre än tio minuter i huset, kasta inte bort pengar på dyra kopior att ersätta originalen med - även billiga förfalskningar brukar ta flera veckor att upptäcka, etc). Det är inte min bransch. Och inte mitt problem. Jag har inga dyra tavlor hemma.

Kriminaldramerna går att gödsla med här i Norden och de flesta fastnar i mönster vi sett för många gånger, men här slipper vi jakten på exempelvis något så sällsynt som en sadistisk skandinavisk seriemördare, eller poliser med personliga problem och livspussel att lägga. ”Huvudjägarna” handlar om en man som lever det goda livet över sina tillgångar och tar risker som får hela tillvaron att rasa; efter en inledning främst belägen i fashionabla miljöer och med elegant kostymerade herrar parade med lika eleganta damer. Människor som osar framgång. Vid en av alla bjudningar introduceras Brown för Clas Greve, en aspirerande ledartyp och tillika ägare till försvunnen Rubens-målning. Åtminstone enligt rykten som Rogers (om makens fritidsinbrott lyckligt ovetande) fru snappat upp. Aha! Roger är i behov av ännu mer pengar, kontaktar sin partner in crime Ove, som för tillfället är distraherad av sin ryska deltidsflickvän/prostituerade/vem vet exakt Natasha, men ändå lyckas inse att det finns pengar att hämta.

Steget ner i malströmmen är taget. Och från och med den här stunden finns snart sagt inga döda punkter. Däremot en serie nära-döden-upplevelser inkluderande skjutvapen, äckel och träck, ilskna hundar, kraftiga kollisioner och en allmänt absurd avsaknad av anständighet och andhämtning. Det är lätt att skratta misstroget, men det är samtidigt så medvetet tillspetsat och inriktat på att antihjälten ska tvingas lära sig verklig överlevnadsförmåga, att ”Huvudjägarna” blir en av de definitivt smartaste, händelserikaste och mest rafflande nordiska thrillers jag tror mig ha sett de senaste åren. Clas Greve är ingen person man retar upp ostraffat. Men hur tycks han veta så mycket om vad Roger sysslar med? Vad är hans specialitet egentligen, förutom en militär bakgrund som bland annat inneburit att 'spåra upp människor'? Hur? Vilka? Varför?

I hjärnornas krig borde ändå Roger ha en chans, men han har oddsen emot sig i en kamp han inte riktigt inser dimensionerna i. Steget från att vara den som ligger före alla andra strategiskt, till att vara villebrådet, har vänt upp och ner på alla förutsättningar. Aksel Hennie gör ett effektivt jobb i huvudrollen som innebär att glassa omkring i societeten och imponera genom sin kontroll över affärsmässiga processer, och sedan totalt grotta ner sig i både bildlig och bokstavlig dy för att inte sluta som en våt fläck på marken och ett minne blott. Och vad skulle han i så fall bli ihågkommen för? Svårt att säga om filmen har en sensmoral, även om den verkar vilja ge sken av att åtminstone delvis handla om vikten av att våga lära känna sig själv mitt i allt. Framförallt är det en klassisk berg-och-dal-bane-rysare som regissören Morten Tyldum helt uppenbart hämtat Hollywoodsk inspiration till, men han har ändå lyckats ge filmatiseringen av Jo Nesbøs roman (som jag inte läst) ett eget filmspråk och då inte minst ett syraindränkt snett småleende genom alla extrema eskapader. Good bad fun, Norwegian Style.

© Johan Lindahl
2012-04-28

Originaltitel: Hodejegerne
Norge/Tyskland, 2011
Regi: Morten Tyldum
Med: Aksel Hennie, Synnøve Macody Lund, Nikolaj Coster-Waldau, Julie R. Ølgaard, Kyrre Haugen Sydness, Eivind Sander, Reidar Sørensen

Genre: Thriller
Hemmabio: 2012-03-07
Teman: Konst på film

Ingår i följande teman

Sök