Immortals (2011)

Massivt men mindre meningsfullt

”Vi ska ha våra bågar kvar. Det finns en gräns för vad ni tar.”
Hmmm... Var det Kenneth & the Knutters som klämde ur sig de klassiska (allt är relativt) raderna under det glada 1980-talet?

Blod och eld. Ljus och skugga. Blixt och dunder. En ond man är ute efter en båge. Han heter Hyperion och spelas av Mickey Rourke som begår en av de mer avancerade karaktärsinsatserna i filmen, vilket inte vill säga så mycket. Det är närmare precis Epirus berömda båge han är ute efter. För övrigt vill han väl lägga under sig hela den kända världen, det vill säga Grekland med tillhörande arkipelager och i processen ge gudarna en käftsmäll genom att väcka titaner, halvgudar som stängts in i underjorden, till liv och krossa allt tänkbart motstånd i himlen och på jorden. Gudarna leds av själve Zeus och har som princip att inte blanda sig i människornas angelägenheter i onödan. Åtminstone har Zeus det. Men han har svårt att hålla de andra i styr. Och det mesta går överstyr.

Av alla filmer jag sett med grekisk mytologi i bakgrunden är nog ”Immortals” en av de sämst skrivna. Dialogen går på kryckor och har egentligen aldrig något större värde än att föra handlingen framåt eller förmedla plattityder om mandom, mod och mytiska implikationer. Samtidigt är det en av de visuellt fetaste i sitt slag. Och det var väl ungefär med de förhoppningarna jag valde att se det här överhuvudtaget. Mannen bakom iscensättningen är Tarsem Singh, som inte är överproduktiv på filmfronten men med extravaganserna ”The Cell” och ”The Fall” i bagaget. Framförallt den senare är ett av 2000-talets mest iögonenfallande filmiska kärleksbarn, som tog flera år av Tarsems tid och ganska mycket av hans egna ekonomiska resurser att förverkliga. Nu har han bringat sitt patenterade handlag till en historia som inte riktigt är värdig det.

'Från folket bakom ”300”' trumpetar PR-maskineriet. Och visst finns det likheter. Våldsamheterna - det här är mer genuint brutalt och barnförbjudet än den tematiskt besläktade ”Clash of the Titans”. Arga män i trikåer som svingar svärd och kapar varandras livsnerver utan betungande moraliska betänkligheter. ”300” hade dock en mer sammanhållen story och mer nerv, oavsett all kritik man kunde rikta mot den i övrigt (smygrasistisk och -sexistisk, kryptofascistisk...etc) om man orkade ta den på allvar. ”Immortals” är inte helt obegriplig. I grunden är den ganska rak eller rent av simpel, men med ett adderat lager av mystik som andas mer ambitioner än den kan gå iland med. Framförallt på grund av de oklara förutsättningarna. Hur mycket kan utommänskliga krafter lägga sig i och hur intressant blir det när vi aldrig vet riktigt hur höga insatserna är? Alla regler tycks vara flexibla och inte på ett för upplevelsen positivt sätt. Då föredrar jag nog ”Troja”-producenternas envisa utelämnande av Olympens potentater.

Henry Cavill (från ”The Tudors”) är oäktingen Theseus, en enmansarmé i behov av fler vänner och vapenbröder. Han hittar sådana i Stavros (Stephen Dorff) och ett jungfruligt orakel (undersköna Freida Pinto från ”Slumdog Millionaire”). John Hurt är en vis läromästare med marginell betydelse i handlingen och inga repliker värdiga hans kapacitet. Där har vi det igen: värdighet. Eller bristen på.

Och så där fortsätter det. Mäktigt, massivt och ganska meningslöst. Mot halvfärdiga manus kämpar både gudar, halvgudar och heroiska humanoider förgäves. Jag hoppas att såväl Tarsem som Cavill och Pinto får mer näringsriktig föda att bita i framöver. Men jag sade väl att det är en aning snyggt, om inte annat?

© Johan Lindahl
2012-04-22

Originaltitel: Immortals
USA, 2011
Regi: Tarsem Singh
Med: Henry Cavill, Mickey Rourke, Stephen Dorff, Freida Pinto, Luke Evans, John Hurt, Joseph Morgan, Anne Day-Jones, Greg Bryk, Isabel Lucas, Alan Van Sprang, Kellan Lutz

Genre: Action, Äventyr, Fantasy
Hemmabio: 2012-03-28

Sök