Boss (2011)

Kelsey regerar

Kelsey Grammers bästa roll är inte längre Sideshow Bob i ”The Simpsons”. Som borgmästare Tom Kane av Chicago äger han rutan fullständigt i Gus van Sants tunga tv-serie. Tom är en, bortom presskonferensernas trygga leende, ofta skrämmande figur med total pondus. Det enda som kan stoppa honom är en ovanlig sjukdom vars ohejdbara förlopp en läkare på hans uttryckliga order beskriver i skrämmande detalj i början av serien.

Dags att pensionera sig och njuta av den sista tiden? Nja, Kane varken kan eller vill något annat än att styra och ställa över staden och det finns en del viktiga saker kvar att ro i land. Vilket nu blir extra svårt av flera skäl, bland annat det att han inte längre kan lita på sig själv.

Grammer är som sagt briljant. Connie Nielsen är nästan lika fantastisk som hustrun / medarbetaren i vad som nästan känns som ett konvenansäktenskap. Som dotter till förre borgmästaren har hon haft en stor roll i hans karriär. Hon skakar hand med stadens finansiella toppar och idkar ambitiös välgörenhet för att känna sig mäktig. Karriären är så viktig för dem båda att vuxna dottern (nästan debuterande men övertygade Hannah Ware) fått försvinna i medveten glömska när hennes drogproblem blev för stora. När domen faller över Tom ändras dock allt, och han vill av flera skäl återknyta kontakten.

Nerviga, pratiga partier avbryts, relativt sällan, av mer fysiskt dramatiska händelser. Sexscener, förstås, av laddade och bästa sort, samt en del våld. Det våld som finns är bitvis rent chockerande, dels just för att det serveras så jämförelsevis sällan, men också till sin natur. Straffet för att inte lyssna ordentligt kan vara lika vämjeligt som 'lämpligt'. Hämnden för det straffet, serverad tämligen kall, är i sin tur mångdubbelt värre. Så långt ifrån Borgias dagar verkar inte Chicagos nutida politiska scen befinna sig, även om någon i serien faktiskt nämner att de inte lever i 1400-talets Florens (då med hänvisning till Machiavelli får man förmoda).

Stilmässigt är det modernt men med integritet, med ultralågt skärpedjup och dämpade färger. När ett till synes illusoriskt varmt ljus plötsligt tänder upp en (inte alls särskilt varm) scen på slutet, inser man hur svalt ljuset har varit hela serien igenom.

Bland bifigurerna noterar kanske den uppmärksamme (vilket i mitt hushåll inte nödvändigtvis är undertecknad) att den grånade grå eminens som suktar efter borgmästarens fru är ingen mindre än gamle Frank Furillo från ”Spanarna på Hill Street”. Martin Donovan har en ganska sympatisk uppsyn, men spelar en till synes iskall karaktär som aldrig tappar kontrollen. Kanes närmaste man Ezra Stone har en hel del på sitt samvete, men det är ju alltid för en god sak, eller? Ambitiösa Kitty (Kathleen ”Beverly Hills-Clare” Robertson) offrar det mesta för jobbet men är inte för kalkylerande för att falla tanklöst för nya politiska hoppet Alex Zajac (Jeff Hephner i en roll som lätt för tankarna till Aidan Gillens i ”The Wire”). En snokande journalist, diverse ”åldermän” och fackliga ledare hör också till den ganska digra ensemblen.

Tids nog är alla lojaliteter up for grabs. Skutan kränger desperat över ett oroligt politiskt hav och man glömmer överraskande ofta vilken oerhört begränsad tid vid makten som Kane kämpar så hänsynslöst för. Och kämpar gör han, och hänsynslöst är det. Trots att serien låter oss ana att gamle Kane delvis drivs av en ansvarskänsla för sin stad är de mest minnesvärda scenerna de minst mysiga. När han lägger all trevlighet åt sidan och sätter någon på plats kunde han inte kännas mer farlig om han samtidigt hade riktat en revolver mot den stackarn. Om Grammer verkligen gav sig in i politiken och anammade den här stilen (han sägs vara en trogen republikan) skulle nog inte folk våga annat än att rösta på honom.

Den största spänningen ligger kanske annars i att borgmästaren när som helst kan drabbas av en hallucination eller en mental fuga, vilket vore katastrof i vissa sammanhang och 'bara' väldigt problematiskt i andra. Med vilsen blick kan han inse att han just missat några viktiga minuter av ett möte. Som en desperat lösning riggar han upp kameraövervakning på kontoret för att åtminstone kunna fylla i luckorna i efterhand. Kanske ingen smart idé när man begår brott i tjänsten på löpande band?

”Boss” är en tragedi av ”Gudfadern”-snitt, men kanske mer i stil med del två av Coppolas trilogi. Valet mellan framgång och moral är redan gjort, nu gör huvudpersonen vad han kan för att behålla det han har. För att göra en mer samtida jämförelse så kommer jag att tänka på ”Maktens män”. Men det här är både brutalare och ännu beskare. Och ännu mer sevärt.

© Anders Lindahl
2012-03-27

Originaltitel: Boss
USA, 2011
Regi: Jim McKay Jean de Segonzac Mario Van Peebles
Med: Kelsey Grammer, Connie Nielsen, Hannah Ware, Kathleen Robertson, Jeff Hephner, Martin Donovan, Troy Garity

Genre: Drama, Politik, TV-serie

Sök