Niceville (2011)

Mississippi äter humble pie

Årtiondet är 1960. Platsen är Den Amerikanska Södern. Ni fattar stämningarna direkt, eller hur?

Aibileen är den svarta hemhjälpen som fått ett 'bittert frö inom sig' efter förlusten av sin son, som hon innan dess inte hann träffa så mycket eftersom all hennes mammatid lades på de vita barn hon tar hand om. Bästa vännen är Minny, som har vad J.D. i "Scrubs" skulle ha kallat 'sass'. Hon är kokerska av guds nåde och comic relief med en skopa allvar. Bland de fyra Oscarnomineringar filmen fick var det för övrigt bara Octavia Spencer som fick komma upp och hämta statyn.

Skeeter (Emma Stone från bland annat tunga collegedramat *host* ”The House Bunny”) är den seriösa journalisten in spe som startar karriären med struntjobb på en småblaska. Hon är priviligierad men före sin tid, självständig (någorlunda) och ogift. Hennes livsvisdom kommer snarare från den nyss sparkade egna hemhjälpen och en förläggare spelad av Mary Steenburgen än från föräldrarna. Hennes vänner är trångsynta hemmafruar, varav alla skaffar barn så fort den mest inflytelserika satt trenden, men en av dem har en duktig hemhjälp som kanske kan hjälpa Skeeter med städfrågespalten som hon ska ta över. Hemhjälpen är förstås Aibileen. De möts och idén till en bok föds. En bok där staden Jackson döps om till Niceville för att behålla anonymiteten för dem som vågar tala ut om sin tillvaro, därav den ”svenska” titeln på filmen.

"Niceville", som vi alltså ska kalla den på våra breddgrader, är ultra-USA och hyper-Hollywood, givetvis baserad på en bästsäljare som jag kallt gissar att Oprah någon gång har rekommenderat. (Regisserande nästan-nybörjaren Tate Taylor är för övrigt barndomsvän med dess författare, Kathryn Stockett.) Den har Thomas Newman-musiken, det perfekta fotot med det varma sydstatsljuset strömmande in genom fönstren och de perfekta återskapelserna av interiörer och den amerikanska huvudgatan, full med amerikanare och amerikaner. Den är också, för att prata klart genusspråk i dessa hen-tider, i första hand en tjejfilm. Jag ser dock hellre den här än "Sex and the City".

På "Mad Men"-vis, men med en lite annan inriktning, låter "Niceville" generöst oss förfäras över tanklösa kommentarer och attityder. Skeeters barndomsväninna Hilly är riktigt aktiv i sin rasism, även om hon inte skulle kalla det vid dess rätta namn; hon har bland annat tagit initiativet till en lag som kräver att svarta anställda ska ha egna badrum, 'för de har andra sjukdomar' än vita. Hennes önskan att få hjälp med initiativet i form av en notis i tidningen är en löpande tråd genom filmen.

Aibileens berättarröst andas inte sällan allvarsam ironi. Det är inte så att hon inte ser bristerna hos dem hon jobbar för. Hon tillåter sig också självkritik och 'fuskar' ibland. Trots att hon oroar sig över att den lilla flicka hon för tillfället uppfostrar ska bli tjock så är en kakmuta alltid nära till hands. Viola Davis Oscar-nominering för bästa kvinnliga huvudroll känns aldrig absurd och i ett par scener rentav självklar, som när hon berättar för Skeeter varför den där boken de skriver är så viktig.

Att Skeeter själv är ett, om än mer priviligierat, offer för sin samtid är förstås en inte oviktig parallell. 'Så här ska du vara' får hon veta, och det krävs styrka att stå emot. Hennes singelstatus får hennes oroliga mor att tipsa om ett nytt té som kan motverka onaturliga böjelser. Mamman (härligt spelad av Allison Janney) blir både lugnad och upprörd av det arga svaret. Kärlek, som börjar med bråk, verkar också segla upp som ett lugnande tecken på Skeeters horisont. Det första dåliga intrycket av mannen i fråga ändras efter hand och visst låter det lovande med en kille som uppskattar en tjej som säger precis vad hon tycker.

Men framför allt handlar ”Niceville” om orättvisor. Det är en välgjord och välspelad indignationsfilm som spelar ett väldigt säkert spel med klassiska kortkombinationer. De värsta egenskaperna från eran och platsen förkroppsligas i Hilly (Bryce Dallas Howard), som har social makt nog att göra livet surt för många människor, inklusive en annan hemmafru som drabbas av hennes utfrysnings-fatwa. Utstötta Celia (Jessica Chastain) är en karaktär som går från parodisk till lite mer mångsidig och inte minst hoppingivande. Och fortfarande lite parodisk.

Nyanser är inte ”Nicevilles” bästa ämne. Karaktärerna är behändigt enkla och tydliga och särskilt mot slutet kantrar det gärna över i det överdrivna när det ska utdelas senkomna näsbrännor och glädjeämnen. Långrandigare än så kanske jag inte behöver motivera det jämförelsevis låga betyget från min sida till den här generellt hyllade historien. Med det sagt; jag är också lite skeptisk till den Stora Äckliga Hemligheten som får så stor betydelse. Det känns lite som i ”Stekta Gröna Tomater” när alla ska skratta godmodigt åt kannibalismen, eftersom det är en skitstövel som käkas. Det blir mest lite konstigt.

Hur som helst, det finns mycket som är bra här också. ”Niceville” är en film med hjärtat på rätta stället. I kombination med en lite större tilltro till tittarnas mentala fakulteter hade det nog blivit ännu bättre.

© Anders Lindahl
2012-03-24

---

Tack till Disney för recensionsexemplar

Originaltitel: The Help
USA, 2011
Regi: Tate Taylor
Med: Emma Stone, Viola Davis, Octavia Spencer, Bryce Dallas Howard, Jessica Chastain, Allison Janney, Sissy Spacek

Genre: Drama
Hemmabio: 2012-03-14

Sök