Maktens män (2011)
Karriär eller integritet?
Utifrån originaltiteln kanske du tror att du vet ungefär vad den här filmen handlar om. Var inte så säker, uppmanar jag dig som en indirekt konsumentupplysning. Men visst är makt en viktig beståndsdel i handlingen, liksom i Julius Caesars bana.
I skrivande stund är det alldeles strax dags för 2012-utgåvan av "Super Tuesday", dagen då vi får veta om en mormon slutligen kan lämna sina republikanska konkurrenter bakom sig och bli partiets representant i presidentvalet i höst. Här, på andra sidan, är den ene kandidaten något så exotiskt som icke-troende. Mike Morris klassificerar sig visserligen som "troende på konstitutionen", men kristen säger han rakt ut att han inte är. Han lämnar också straffsparkslägen för dem som kräver en hök i Vita huset. Har han någon chans ändå? Ja, han spelas ju av George Clooney så han har definitivt the look, och många tilltalas av det han säger.
Kanske är ett större problem den affär som ett av hans kampanjsnillen (Gosling) inleder med en medarbeterska (Evan Rachel Wood från "True Blood", med väldigt mycket mera), samtidigt som den andre kandidatens kampanjboss gör trevare för att få över honom till sin sida. Tom Duffy (Giamatti) är trött på att se demokraterna snubbla på sin egen idealism; de måste sänka sig till fiendens nivå och vara pragmatiska. Menar han.
Med en skådis som regissör (och i en av huvudrollerna) hör det ju till att ha bra skådisar som spelar, och här ställs Paul Giamatti och Philip Seymour Hoffman på varsin sida av samma sida. De bossar alltså över varsin demokratisk representants kampanj i primärvalen. Ingen av dem pressar sig väl bortom gränserna för sin förmåga, men ingen av dem har ju heller förmågan att vara annat än väldigt bra. Övertrumfas gör de dock båda av Gregory Itzin i ett kort begravningstal.
Ryan Gosling har ju trotsat ungdomsstjärneoddsen och är numera också en skådis som man förväntar sig en del av. Förväntningar han lever upp till utan synbar ansträngning. Det är något fjärran över honom, som en lightversion av hans karaktär i "Drive", men också något väldigt mänskligt. Det är de olika sidorna av honom som avslöjar sig som ger filmen mycket av dess bränsle. Inte minst slutscenen.
Visst är det pratigt, och kanske inte alltid så oerhört raffinerat. Clooney månar om att de flesta ska förstå, med ett visst mått av pedagogik som oundviklig följd. Han månar också om att ge republikanerna en och annan släng även när han berättar om rävspel inom "sitt parti". Men det är inte hela historien, långt ifrån.
Är det den ultimata politikerfilmen? Referenserna till verkligheten är säkert otaliga, med tanke på hur många även en icke-amerikan som jag hittar. Raden om att ta bort tio våningar från FN-skrapan, kommer inte den från den där konstige valrossmannen John Bolton? Och den tunga intervjufrågan om dödsstraffet och hustrumordet som guvernören hanterar så klockrent här i filmen, vad hette killen som snubblade på den och förlorade sina chanser i verkligheten? Okej, jag gick googla vem det var (Dukakis, ju!), men jag kände igen händelsen. "I like Mike", står det på skyltarna. Till och med kampanjpostern är en parafras.
Apropå Obama, vars affisch alltså måste ha stått förebild, så är väl Mike modellerad i mångt och mycket efter honom, med en dos Clinton-charm (med mera) och ekologiskt Gore-förnuft. Han säger alla de rätta sakerna, han inger förtroende och framtidstro. Men en politiker måste ju också hålla för en skärskådning på det personliga planet. Eller lära sig att kompromissa. När filmen mot slutet viker av i en både dyster och cynisk riktning förses både republikaner och politiska nihilister med potentiell ammunition i och med att Clooney alltså berättar den här pjäsbaserade blandningen av "All About Eve" och "Wall Street" med demokrater i huvudrollerna.
Det finns ett litet problem här. Att se gloriorna hamna på sniskan, att bevittna hur allting rasar, är inte nödvändigtvis särskilt tillfredsställande, även i krispiga bilder till laddad musik, och med alla dessa skickliga skådisar. Men filmen hänger onekligen kvar i tankarna. Kanske mår den bäst av att betraktas som en tragedi i maktens centrum, där ett av offren är den personliga integriteten, snarare än som politiskt sprängstoff.
Med det i åtanke blir slutscenen desto intressantare. Vad ska han göra?
Ja, vad ...?
© Anders Lindahl
2012-03-05
Tack till SF Video för recensionsexemplar
Originaltitel: The Ides of March
USA, 2011
Regi: George Clooney
Med: Ryan Gosling, Evan Rachel Wood, Philip Seymour Hoffman, Paul Giamatti, George Clooney, Marisa Tomey, Jeffrey Wright
Genre: Drama, Politik
Svensk biopremiär: 2011-11-04
Hemmabio: 2012-03-14
