Machete Language (2011)
Bokstavligt mörker bräcker mexikansk brutalrealism
Misären flödar... över. I rökiga rum och rockkonserter delvis filmade med ett överdåd av rött inleds skildringen av dekadens och depression, uppror och undergångsstämning. Dessutom med en generös dos av både punkrock och planlösa dialoger. Demonstrationer på gatan möts av polisuppbåd; smällar och skottlossning uppstår - men exakt varför? Vad handlar det om egentligen? Sex med aggressiva undertoner kommer också in i bilden, inte alls oväntat och dokumenterat med mer av en skakande handkamera som här används in extremis. De första intrycken är dålig dogma á la den omtalade danska skolan, iscensatt av någon som inte kan hantverket ordentligt, utan stapplar fram i varje aspekt.
Musik i alla möjliga genrer interfolierar handlingen, men vad ska den illustrera? Våld kontra varsamhet, råhet i kontrast till romantik, ångest och ånger... Jag vet faktiskt inte. Jag erkänner utan omsvep att jag aldrig blir vän med den här filmen eller kan komma förbi de hinder regissören Terrazas (som ska ha studerat film vid Columbia University i New York) lägger ut. Han har helt enkelt bestämt sig för att göra en film som inte vem som helst ska tro sig vara värdig att kunna tränga in i.
Grundstommen är ett par med krossade drömmar och flera personliga dilemman att reda ut, exempelvis om de ska barn eller inte. Åsikterna går fram och tillbaka för varje ny scen. De lever i något slags hippietillvaro, omgivna av dysterhet och dränerad energi. Någonstans i utkanten finns tydligen en syster som inte mår bra och vi ser familjemiddagar gå i stöpet på grund av revolutionsdrömmaren Rays oförmåga att anpassa sig efter deras antagligen småborgerliga syn på livet. Det är väl meningen att vi ska se en studie i mänskligt förfall, men det blir lika mycket ett filmiskt.
Tanken är säkert god, men ansträngt experimentella filmer utan någon stadga att tala om, slår ofta krokben för sig själva. Den klaustrofobiska känslan blir sällan mer än bara påfrestande och de något ljusare stunderna, som en utflykt till en strand, tillhör filmens få på allvar berörande ögonblick. Annars dominerar det bokstavliga mörkret så bastant att det blir tärande för både ögon och ande. Jag kan sträcka mig till att kalla ”Machete Language” för ett intressant misslyckande, ett havererat försök att skildra mörka understråk i ett både vackert och våldshärjat land jag själv besökte nyligen för första gången. Här pågår en uppladdning mot en klimaktisk upplösning och det bränner till en aning mer de sista minuterna, men då är det så dags. Jag har tappat förtroendet för filmen och det genuina intresset för personerna i den. Om jag någonsin kände något.
© Johan Lindahl
2012-02-06
Originaltitel: El lenguaje de los machetes
Mexiko, 2011
Regi: Kyzza Terrazas
Med: Jessy Bulbo, Andrés Almeida, Flor Eduarda Gurrola, Luisa Huertas, Julieta Egurrola
Genre: Drama, Politik, Thriller
Teman: GIFF2012
Ingår i följande teman
