The Majestic (2001)

So you remember movies, but not your life?

Det är väl kanske inte konstigt att "The Majestic" aldrig fick biodistribution i Sverige. Den är på ytan en internt, nästan äckligt amerikansk produktion, utspelande sig till största delen i en Edward Hoppersk småstad så vacker och fin att man förväntar sig att illusionen när som helst ska krossas av en fet twist á la "Truman Show" och kretsande kring det 1:a tillägg och den mentalitet man ofta kan känna att staterna försöker lägga patent på och framhålla som något unikt för dem.

Men vad man lätt glömmer är att i så gott som alla filmer där det talas om yttrandefrihet och att dö för det man tror på, så finns det också i samma andetag en kritik om hur sällan dessa saker verkligen tas på allvar i USA. Så också här, och vad är mer klassiskt än att placera frågorna i en av landets mest skamliga historiska perioder: svartlistningstiden, när rädda manusförfattare och filmfolk i gemen skrämt sålde sina själar och sina kollegor för att få fortsätta jobba i drömfabriken, för att inte stämplas som - Gud förbjude - kommunister. Såren verkar fortfarande vara djupa - när Elia Kazan (som Nämnde Namn för några decennier sedan) fick en special-Oscar var det många stjärnor som trotsigt och argt satt kvar i sina stolar och blängde istället för att applådera.

Och när man på film (för det här är förstås ett regelbundet återkommande tema i amerikanska filmer) ser någon nervöst träda fram till skranket, med en samling bittra och oerhört mäktiga män föraktfullt stirrande ner på vederbörande bakom sitt bord, så frågar man sig: hade man själv vågat säga ifrån? Säga "du ska ge fullkomligt fan i huruvida jag är kommunist, zoroastrist eller keyboardist. Var inte hela poängen att man fick tro och tycka som man ville?" Svaret är väl inte helt självklart, tyvärr, även om man gärna vill tro det.

Den ytlige och totalt opolitiske manusförfattaren Peter (Carrey) är på gång i Hollywood när han hamnar i söklyktan för den kommitté som undersöker huruvida filmfolk (detta ack så viktiga släkte, med makt att förstöra folksjälen genom en slugt framställd undertext om exempelvis ”proletariatet”) har ägnat sig åt oamerikansk verksamhet. Någon har nämnt ett namn. Hans. Filmen som ska bli hans genombrott stoppas, hans tjej sticker och han super sig full och kör iväg längs kusten. Kör inte när du druckit, hade man kunnat säga, men här visar det sig vara en i slutändan god idé, eftersom det gör honom till en bättre människa. Efter en olycka tappar han minnet och hamnar i en liten småstad vid vattnet, befolkad av godhjärtade människor. Alla är hjälpsamma och säger att han ser bekant ut. Peter (om det nu är hans rätta namn) har ingen aning om vem han är och när en vithårig man (Landau) säger att han heter Luke Trimble och är hans son, kan han inte gärna protestera.

Luke, som rapporterades som saknad någon gång efter D-dagen, var en härlig kille när han bodde hemma och en riktig hjälte i kriget. Hans hemkomst, nio år senare, är precis vad som behövs i en stad som drabbats hårt. I stadshusets källare står en staty som staden fått i present från regeringen, men som de inte haft hjärta att ställa upp. På en plakett listas namnen på alla stadens söner som dött i andra världskriget, och det är många. Att det verkligen är Luke som kommit tillbaka finns det vissa som tvivlar på, exempelvis hans före detta flickvän som trots detta blir hans igen, men det hindrar inte att han får staden att leva upp. Inte minst genom att tillsammans med sin far och ett par gamla medarbetare rusta upp den biograf de tidigare drivit. Kanske genom berättelserna om hur fantastisk han var blir han också en fantastisk människa, en riktig glädjespridare som inte vet att en modern inkvisition fortfarande letar efter honom.

Det här är klassiskt. Det är gediget gjort och fritt från ironi. Det är liksom en riktig, gammaldags film. Det kan dock också i allra högsta grad sägas om Darabonts tidigare filmer; "The Green Mile" och framför allt "Nyckeln till frihet", och här når han inte upp till de förväntningar en sådan debut skapar. Där "Nyckeln till frihet" känns universell och ren — den är essensen av filmberättande på ett helt och hållet bra sätt — känns The Majestic mer som en historia för hemmapubliken. Temana är huvudsakligen allmänmänskliga, men det framhålls som amerikanska, och det är där man protesterar som tittare. Det gör man också åt att det titt som tätt inte bara blir smörigt utan för smörigt. Inte bara klyschigt utan faktiskt för klyschigt. Och hade det verkligen varit så fruktansvärt om han faktiskt bevistat det där politiska mötet i college för att han var nyfiken på de "kommunistiska" idéer som där dryftades, inte bara för att impa på en tjej? Slutligen är det ingen fantastisk historia. Bra men inte mästerlig, liksom.

Men den är fint filmad, miljöerna är vackra och kustlandskapet en lisa för själen att se. Jag ogillar mycket som är typiskt amerikanskt, men jag gillar Jim Carrey, Frank Darabont, Edward Hopper-tavlor och skickligt filmhantverk. Jag tror man gör sig själv en otjänst om man enbart har amerikanskt hyckleri i tankarna när man ser filmen; den är nämligen gjord av någon som i första hand älskar film, snarare än stars and stripes. Till pluspoängen måste förstås också räknas den äventyrsfilm som Peter skrivit och som vi får se snuttar ur, där ingen mindre än Bruce Campbell spelar hjälten. Och hur kan man inte bli glad av att se en vacker gammal biograf restaureras av entusiaster som samlas i den första riktiga gemensamma glädjen sedan kriget när neonskylten tänds och The Majestic slår upp dörrarna. Darabonts svagaste hittills är ändå bra mycket bättre än en hel del annat som visades på bio.

© Anders Lindahl
2003-01-19

Originaltitel: The Majestic
USA, 2001
Regi: Frank Darabont
Med: Jim Carrey, Laurie Holden, Martin Landau, Bruce Campbell, Bob Balaban, Jeffrey DeMunn

Genre: Drama

Relaterat ur russinbloggen
2001-01-19: Darabont utan King

Sök