Habibi (2011)
Förälskelse och förvirring i Gaza
Ett ungt förälskat par studerar och läser dikter tillsammans på Västbanken, men när studietillståndet återkallas av de israeliska myndigheterna förändras tillvaron dramatiskt. Tillbaka i Gazaremsan vill Laylas familj gifta bort henne med en utvald man, en läkare som återvänt från USA för att ”tjäna sitt folk”. Hon är inte alls lika positivt inställd till den idén. Under tiden huserar hennes egentlige pojkvän Qays i ett flyktingläger och försörjer sig genom byggnadsarbete, men han har inte tillräckligt med likvida medel för att kunna anhålla om Laylas hand - och hans meriter imponerar inte direkt på hennes far.
Checkpoints med väntetider vid olika gränszoner är en del av vardagen, liksom spänningar mellan de konservativt islamiska representanterna för Hamas och människor som vill ha friare tyglar i livet. Konflikter finns på alla kanter och det får filmen fram, men samtidigt saknar den riktig styrfart. Mina intryck är blandade; i sina bästa stunder är filmen mer än vällovlig, både suggestiv och stämningsfull men däremellan ofta förvirrande på ett sätt som lämnar frågetecken efter sig. Är det meningen att vi som utomstående verkligen ska 'leva med' i en miljö där ingen vet exakt vad som gäller och obehagliga överraskningar ständigt lurar, eller är det regissören som överskattar vår förmåga att förstå områdets invecklade interna dynamik?
Skådespelarinsatserna är också ojämna och inlevelsenivån varierar. Inte minst framstår Qays som en väldigt introvert och tillknäppt figur som lever för poesin och sin till synes omöjliga kärlek, men de inneboende passionerna är just instängda och han blir aldrig riktigt begriplig för mig i alla fall. Kunde han inte höja rösten någon gång? Det bästa argumentet för ”Habibis” existens är kanske att den överhuvudtaget finns till, som den första spelfilmen inspelad i Gaza på 15 år. Men bristerna i dramaturgi och dynamik tar delvis udden av de viktiga saker den vill förmedla.
Några av de mest minnesvärda scenerna är sådana som ligger lite vid sidan av; som när Laylas bror frågas ut om sin filmsmak av en mer fundamentalistisk trosfrände i moskén och erkänner att en favorit är ”Rocky”.
- Varför gillar du sionistfilmer?
- Han är italienare och inte sionist.
- Han är amerikan och de stöder Israel.
Manus bygger på en legend från 600-talet i nuvarande Saudiarabien, där en poet sägs ha blivit galen av olycklig kärlek. Slutet av filmen antar också en poetisk ton och det blir oklart precis vad som hänt, men vi får fylla i luckorna själva. Helheten är trevande och väcker trötthet lika ofta som beundran. Ja, det är uppenbart att livet i Gaza är en kamp med ibland hopplösa alternativ att välja mellan, men filmen genomsyras också av en dimmighet, exempelvis geografiskt; det är ofta en utmaning att orientera sig under förflyttningarna ihop med huvudpersonerna. Var är de nu, varför och vad har det för betydelse? Det känns till slut mer som en fascinerande fallstudie än stor filmkonst. Men den finns. Filmen. Och det är nog stort i sig.
© Johan Lindahl2012-02-05