Jane Eyre (2011)
Ingen kärlek utan offer
Om man aldrig förr stiftat bekantskap med Jane Eyre i dess helhet (sluta hata, haters, det har bara inte blivit av, okeeeej?) så är nog detta en utmärkt introduktion. Filmad i vad som ofta ser ut att vara naturligt ljus, med ett överflöd av stämning och dyster bildskönhet, gör den vad jag gissar är full rättvisa åt den här ofta filmade historien. Det kan ju visserligen vara så att Cary "Sin Nombre" Fukunaga begår ett narrativt lustmord på Charlotte Brontës av mig alltså olästa roman från 1847, men jag tvivlar rätt starkt på det.
För min oinvigda del går associationerna istället till Dickens, om än utan den eleganta ironin. Jane Eyres föräldralösa barndom, som presenteras i flashbacks samtidigt som vi ser henne senare i livet träffa den stränge men hjälpsamme Saint John (Sinjin), har samma inslag av oförtjänt lidande och hjärtlösa släktingar som David Copperfields eller Oliver Twists.
Det börjar alltså deppigt hos en förmögen men motvillig fostermor, där det välförtjänta spöandet av en bortskämd styvbror kan resultera i inlåsning i en kammare där 'något kan komma ut ur eldstaden och ta en med sig' om man inte är snäll. Den här sortens välvilliga uppfostran tar dock för mycket på krafterna, så iväg skickas hon tids nog till vad man eufemistiskt kanske kunde kalla en privatskola, där lidandet byter form om än knappast magnitud. Den enda vännen dör förstås tidigt.
Men att hon tids nog kommer därifrån har vi ju samtidigt fått reda på i den parallellberättade början. Under ett förtvivlat irrande på regnpinade hedar, med bilder som måste ha fått filmfotografen att dansa jitterbugg av pur glädje, räddas hon av främlingar och ett nytt liv tar vid.
Men dessemellan försiggår vad som egentligen är historiens hjärta; hennes tid som guvernant hos den svåre men ändå ganske öppne herr Rochester. Själv är han, liksom mannen i "Skruvens vridning" och säkerligen många andra guvernanthistorier, inledningsvis frånvarande, så att hon först hinner knyta an till det eventuellt hemsökta hushållet genom ett barn. På det ensligt belägna godset bossar för övrigt en som vanligt oklanderlig Judi Dench över tjänstefolket.
Med öppenhjärtiga frågor som får överraskande kloka och raka svar presenterar Rochester, när han väl anländer, dem båda två för tittaren - även om mycket lämnas osagt. Så här dags känns det också väldigt uppenbart för mig att nyligen remakade "The Housemaid" säkerligen är skriven av någon med en förkärlek för just det här dramat. Det knyts ett band, medelst både livräddning och välformulerade samtal. Äkta kärlek? Well, duh ...
Men vem är kvinnan med 'den vita hyn, det svarta håret och de blå ögonen som kan gå genom väggar'? Och varför så dyster, mister Rochester? Och varför skulle deras kärlek nödvändigtvis vara omöjlig om han nu, som det verkar, kan se rakt förbi ytliga klassgränser och sådant trams? Svaren presenteras med både klass och stora känslor, när dessa känslor väl har konserverats under lock under lagom lång tid för bästa effekt.
Mia Wasikowska är här mycket intressantare än i Burtons bedrövliga "Alice i Underlandet", Jamie Bell (Billy Elliot) är en solid 'Sinjin' och mångsidige Michael Fassbender är en riktigt bra Rochester.
Naturligt ljus, sa jag. Det gäller inte bara dagsljusscener utan även vad som verkar vara scener filmade i skenet från stearinljus och brasor. Detta är kanske lite lättare att åstadkomma nu än när Kubrick begick sin tekniska bragd med "Barry Lyndon" men bör ändå applåderas när resultatet blir som här. De faktiskt kusliga scenerna blir inte mindre kusliga.
Det är en väldigt välgjord och, för min del, överraskande engagerande historia som Fukunaga bjuder på. Lite senkommet kan även jag nu säga att jag fattar vad som fascinerat läsare med den här berättelsen i mer än ett och ett halvt sekel.
© Anders Lindahl
2012-02-01
Tack till SF Video för recensionsexemplar
Originaltitel: Jane Eyre
USA / Storbritannien, 2011
Regi: Cary Fukunaga
Med: Mia Wasikowska, Michael Fassbender, Jamie Bell, Holliday Grainger, Simon McBurney, Judi Dench, m.fl.
Genre: Drama, Romantik
Svensk biopremiär: 2011-09-16
Hemmabio: 2012-02-01
