Carnage (2011)
Kul men karikerat kammarspel med krass människosyn
Gamle Polanski gillar att placera en mindre skara människor inom ett begränsat utrymme och låta förvecklingarna ha sin gång. Sin naturliga gång, antar jag att han tycker. Okända sidor kommer fram, ofta mörka. Men han gör det sällan utan ett generöst tillskott av lika mörk humor. Ja, någon annan form av humor känner han väl inte till?
Vi har sett det i ”Cul-de-sac”, ”Bitter Moon” och ”Döden och flickan”, av vilka åtminstone en bygger på en pjäs. Så ock ”Carnage”, skriven av Yasmina Reza. Här haglar ironierna i ett lustmord på det borgerliga - eller normala, genomsnittliga, vad-du-vill-samhället i en drabbning som ofta är rolig - alltså mörkbetsat morbid - men ohjälpligt underhållande. Men kanske också mindre subtil och stilfullt stegrande än när regissören är som allra bäst. Inte så att han skulle ha helt fel om vad vanliga hederliga medborgare egentligen kan bära på och tänka om varandra, men han låter fasaderna spricka så fort och så passande för ändamålet att det egentligen inte kvarstår någon riktig spänning eller något mysterium att utforska.
Samtalet kommer att spåra ur; bekännelser, anklagelser och freudianska felsägningar frodas. Lojaliteterna kommer att växla, fram och tillbaka. En av mina invändningar är att det blir väldigt mycket rundgång med olika faser som inte leder i någon speciell riktning utan runt, runt och - sade jag fram och tillbaka? Men tråkigt är det inte.
Och ändå börjar allt så enkelt och smidigt för de två paren, vars respektive söner bråkat i en park. En av dessa 11-åringar har sett till att den andre behöver extra tandvård. Den 'skyldiges' föräldrar hälsar på hos 'offrets' motsvarigheter för att skriva ihop ett gemensamt uttalande om vad som hänt och dess konsekvenser, liksom ansvarsförhållanden. Allt är klart. Inga problem. Så börjar de småprata. Besökarna vänder i dörren och tackar ja till kaffe och smulpaj. Vad jobbar du med? Jaha. Intressant. Har er son förklarat vad som hände? Nej, njae, han ville inte berätta men vi drog det ur honom. Är inte båda rentav lite skyldiga? Vad, menar du det...? Och så är karusellen igång.
Med jämna mellanrum ringer en mobiltelefon. Ett viktigt fall är uppe för en av männen, som är advokat. Det utvecklas till ett av flera irritationsmoment. Plötsligt illamående ett annat. Ibland gaddar männen ihop sig mot kvinnorna - och vice versa. Sedan vänder allt på en femöring. Flera gånger är samtalet på väg att avslutas, men något händer som får det att fortsätta. En avpolletterad hamster, krisen i Darfur, läkemedelsbranschens etiska riktlinjer eller brist på... och så kommer ett visst alkoholintag hos de berörda parterna in i bilden. Allt är sannolikt och ändå karikerat. Polanski har säkert haft väldigt kul när han får frossa i mänsklig svaghet och fåfänga, möjligen skådespelarna också.
Foster är från början den drivande i samtalet som blir en slagväxling, medan Reillys och Waltz rollfigurer behöver provoceras för att vakna till liv och locka fram sina inre alfahannar. Men när de gör det hänger smockan snabbt i luften. Winslet är först den mest kontrollerade, men det kommer inte att hålla i sig hela vägen. Givetvis inte.
Är det här ett slagfält? Regissören ser det nog så. Är han nihilist eller bara krass realist? Döm själva. Det här är inte hans bästa film någonsin, men ändå en virtuos bagatell som vittnar om hans styrka när det gäller att utnyttja sina medarbetares specialiteter. Budskapet då, enkelt uttryckt: vuxna är också barn, på gott och ont. Men mest på ont. Eller?
© Johan Lindahl
2012-02-01
Originaltitel: Carnage
Frankrike/Tyskland/Polen/Spanien, 2011
Regi: Roman Polanski
Med: Jodie Foster, Kate Winslet, John C. Reilly, Christoph Waltz, Elvis Polanski, Eliot Berger
Genre: Drama, Komedi
Svensk biopremiär: 2012-02-17
Teman: GIFF2012
Ingår i följande teman
