Love and Bruises (2011)
Intima internationella relationer med inbyggda förhinder
Ett förhållande som börjar med en olyckshändelse, fortsätter med middag och sedan något som liknar en våldtäkt - kan det vara något? Äkta kärlek? Kinesiska Hua och franske Mathieu dras till varandra som magneter, strax efter att Hua dumpats av sin tidigare pojkvän. Hon har bott i Paris en tid, men överväger att återvända till Beijing. Om nu inte passionen stod ivägen. En destruktiv sådan, åtminstone ser det ut så. Djurisk attraktion... men inte så mycket förnuft.
Hua är 'intellektuell', något som Mathieu nästan använder som skällsord, eftersom han ser sig som en vanlig arbetare och tycks uppleva komplex gentemot hennes bekantskapskrets; studenter och lärare från universitetsvärlden. Hans egna vänner gör inte tillvaron så lätt för Hua, i alla fall inte Giovanni som omgående etableras som dryg och odräglig. Det intrycket gör han sedan ingenting för att förbättra. Tvärtom.
”Love and Bruises” verkar nästan konsekvent filmad med handkamera och så kallat naturligt ljus. Inomhusscenerna pågår oftast i något slags halvdunkel och kameran går nära inpå huvudpersonerna. Men kommer vi dem närmare för det? Stilistiskt ser det snarare dogma-tiskt fundamentalistiskt ut, snarare än verkligt frigjort och uppfriskande. Det mesta utspelas i Paris, förutom ett senare parti i Kina där Lou Ye verkar vilja få in en politiskt undertext, fastän ganska vag och mer förbryllande än fängslande. Filmen i sig får heller aldrig något riktigt flyt utan nöjer sig med att vara lagom obekväm och provocerande. Budskapet kan möjligen sammanfattas med att det emotionella övertrumfar det rationella, åtminstone för stunden, men i längden är det lika troligt att människan faller tillbaka i konventionerna och väljer en mer pragmatisk väg för att överleva. Men exakt vilken väg Hua kommer att följa i framtiden är inte glasklart och ska nog inte vara så heller.
Skådespelarna gör förhållandevis övertygande och inlevelsefulla insatser i ett sammanhang som kunde varit mer tacksamt och kanske...uppbyggligt. Men det var väl en hädelse. Man kan ytligt och raljant roa sig med att räkna samlag och hur många av dem som verkar vara till nöje för båda parter. Ibland är det svårt att veta, men eftersom de fortsätter träffas trots alla komplikationer runtomkring, så...
Som Howard Jones skulle ha sagt; ”What is love anyway? Does anybody love anybody anyway?”. Den här filmen kanske bär på insikter jag bara inte har förmågan att uppfatta. Själv har jag svårt att verkligen uppslukas av - och älska - den.
Not: Regissör Lou Ye är född i Shanghai och utbildad vid filmakademin i Beijing, men anses kontroversiell i hemlandet, till den grad att han faktiskt förbjudits att göra fler filmer där, enligt årets festivalkatalog.
© Johan Lindahl2012-01-29