The Sorcerer and the White Snake (2011)
Människor och demoner. Och en talande mus.
Herbalisten (är det ett svenskt ord?) Xu Xian blir av en fager ormdemon nedskrämd i vattnet när han är ute med sina vänner och letar växter. Ormdemonens minst lika fagra syster räddar honom dock ur vattnet, delar med sig av lite qi (eller "vital essence" som den engelska textningen pedagogiskt kallar det filmen igenom) och blir kär. Så kär att hon letar upp honom mitt under en bildskön byfest och inleder en affär som kommer få oerhört dramatiska konsekvenser.
Hennes nemesis blir den välmenande och magiskt mäktige munken Fahai (allas vår Jet Li), en variant av den karaktär som spelar en så viktig biroll i bland annat "A Chinese Ghost Story". Och där slöt jag äntligen cirkeln och förklarade indirekt varför jag ger en trea åt vad de flesta svenska tittare skulle avfärda med ett i bästa fall vänligt skratt. Det här är en film av Ching Siu-Tung - eller Tony Ching som han numera kallar sig - vars nyss nämnda 80-talsspektakel öppnade mina ögon för en genre som fortfarande känns som en av mina käraste vänner. Då var det Leslie Cheung som spelade huvudrollen, och datorn fick inte blanda sig i leken, men likheterna är stora. Och jag trivs, efter en alltför trevande start.
Det är vackra platser, hjärta och smärta och ett kopiöst mått av CGI som inte håller Hollywood-standard, eller Weta-standard för den delen, vilket gör de tydliga kopiorna av några kända fantasyscener desto mindre genomtänkta. Det är också charm och humor av en barnslig sort som man nästan bara hittar i Hongkong och Kina. Fahais lärling, som får finna sig i att förvandlas till det han alltid velat bekämpa, är ett bra exempel.
Egentligen vore det fel att kalla den ojämn. Den här genren är ju sån här, med fånig humor och stora känslor i kinesiskt sagoskal. Men kanske är den ändå extrem, om inte annat så genom sina talande smådjur, som tagna från en Disney-film. Så värst viktiga är de egentligen inte, vilket gör att man hajar till desto mer över deras närvaro. Ormdemonerna är en annan femma. De känns mer hemmastadda i sammanhanget, och är helt okej visualiserade när de är hälften människa och hälften orm. När de är helt och hållet orm, å andra sidan ... hej 3D-intro till TV-spel från tidigt 90-tal!
Det blir för mycket av det goda, det kan inte förnekas. Demonens kärlek är av den mänskliga sorten, alltså självisk, och hon är beredd att ta till alla krafter för att kväsa den missunnsamme munken och få vara med sin älskade. När allting översvämmas och en samling munkar envetet mässar sina skyddsramsor under vattnet medans de blir bitna av magiska möss och en kraftdust som får Harry Potter-filmerna att kännas återhållsamma pågår vid ytan, då blir det tröttsamt. Men innan dess har det också svept förbi ett gäng stiligt iscensatta galenskaper. Handlingen är verkligen inte den sämsta jag sett i sammanhanget och musiken, den är riktigt bra.
Att Ching Siu-Tung är en av världens främsta kampkoreografer, och Jet Li åtminstone har varit en av världens främsta utövare, framgår inte särskilt tydligt av den här filmen. Men att man i öst inte räds att berätta en rejäl saga, det lämnas det inget tvivel om.
© Anders Lindahl2012-01-29