Magnolia (1999)
Medmänsklig och förlösande
Man blir otroligt sugen på att skriva manus efter man sett Magnolia, och då menar jag inte "för att man kunnat göra mycket bättre själv" utan för att man förundras över vad som kan uppstå från ett papper och en penna. Att säga att Magnolia är otrolig ur alla aspekter är ingen underdrift men det är framförallt i manuset och dess fantastiska kombination med bilden och ljudets starkaste egenskaper, som Magnolias storhet ligger.
Det är lätt av bli bortskrämd av en film som belönas med guldbagge av Sveriges mossigaste filmjury, men den här gången märks det att man tittat på rätt saker. Magnolia är film i ordets rätta betydelse. När tre timmar långa filmer i allmänhet blir jäkligt teatrala och högtravande, bildar Magnolia mening av sitt eget berättande, och inte bara i berättelsen. Användandet av bild och ljud är framförallt ett föredöme för all övrig film, likaså tempot i filmen som förvisso varierar men som allmänt är högt.
Magnolia går i samma stil som Robert Altmans "Short Cuts" och Todd Solondz "Happiness". Man blandar olika personers öden och äventyr med varandra och givetvis har alla personer ett samband. Minnesvärda karaktärer inkluderar bland annat Tom Cruises Frank T.J. Mackey, som startat en rörelse för förtryckta män som vill kunna erövra medlemmar av det motsatta könet. Vi har den fallne frågesportstjärnan Donnie Smith, superbt spelat av William H. Macy och många fler. Trots den stora mängd huvudkaraktärer som presenteras känns inte någon oäkta och alla porträtteras av den mest lysande ensemble jag någonsin sett.
Jag förundras ständigt över hur P.T. Anderson lyckas klämma ur sig så innerligt geniala scener gång på gång på gång. Troligtvis ligger hans storhet i att hitta det fullkomligt unika i ganska vardagliga situationer och förstärka det genom det medium ha jobbar i. Jag tror till exempel inte att det är många minuter av de tre och en halv timmarna som inte har musik i sig. Likaså korsar Anderson metagränsen ett par gånger med lysande resultat.
Vad vill Anderson säga med den här filmen? Det är svårt att plocka ut något tydligt budskap i detta veritabla smörgåsbord av tänkvärdhet. Klart är dock att filmen innehåller många bibliska referenser, men jag tror att det är upp till var och en att välja vad man vill att den här filmen ska säga. En poliskommisarie försöker i filmens sista minuter att sammanfatta något slags tänkvärdhet över hur verkligheten kan te sig, men meningarna blir ändå ett svårförståeligt virrvarr av ord och det står klart att Magnolia ger inga enkla svar, bara svåra frågor och förlösande känslor.
I jämförelse med Andresons tidigare film "Boogie Nights", där cynismen och ironin drogs mot nya höjder, är Magnolia snarare mänsklig och medkännande. Hela filmen är en reningsprocess, både för de förtappade och förhärligade i filmen och inte minst för biopubliken.
De tre timmarna flyger förbi, och vill du ha något att bita i som samtidigt är sanslöst underhållande, ska du se Magnolia.
© Johan Hultgren
2001-02-25
Originaltitel: Magnolia
USA, 1999
Regi: Paul Thomas Anderson
Med: William H. Macy, Tom Cruise, Julianne Moore
Genre: Drama
