Magdalenasystrarna (2002)

Effektiv film med mycket ilska

- Det var lika obehagligt som "Breaking the Waves", kommenterade en kvinna ur publiken spontant efter den fullsatta visningen på Draken.

Ja, det är en träffande beskrivning. Även "Dancer in the Dark" duger som referens. Peter Mullan använder delvis samma grepp som Lars von Trier gör i de två nämnda filmerna; murrig brun och dyster färgskala, men däremot inte lika mycket dogmatiskt flackande handkamera. Sjösjukan sätter inte in lika lätt här, men man kan må illa av andra orsaker.

Mycket ilska har pumpats in i produktionen, som prisats vid exempelvis festivalen i Venedig, men samtidigt kritiserats hårt från Vatikanen. Och det är klart, särskilt många nya konvertiter till katolska kyrkan lär inte alstras av det här. Men jag är inte säker på att jag ser ett fullfjädrat fördömande av hela detta världsvida samfund heller. Det är ett tankesystem, en oskriven lagbok till synes inpräntad i ett helt samhälle som styr skeendena.

Filmen följer tre irländska tonårstjejer som av olika orsaker skickas till Magadelenasystrarnas kloster för att fostras till goda katolska kvinnor. En av dem har fött barn före äktenskapet, en flirtar för mycket och en har blivit våldtagen på en fest - men uppenbarligen utsetts till syndalammet i sammanhanget.

Enligt eftertexterna ska uppemot 30 000 flickor ha råkat ut för samma dom och spärrats in i olika sådana kloster fram till 1996 då det sista stängdes. Filmen utspelas på 1960-talet, men bakom murarna gäller 1800-talsregler. Eller rent medeltida straffskalor. Man kan känna sig förflyttad till den värld som Umberto Eco målar upp i "Rosens namn" eller Jan Guillou beskriver i "Tempelriddaren", där Arn och hans Cecilia straffas för sina sexuella synder - han genom att skickas till det Heliga landet och mota muslimernas maktövertagande medan hon tuktas av en minst sagt argsint abbedissa under 20 års tid.

Det skräckregemente som bedrivs i "Magdalenasystrarna" ser ibland ut att bygga på ren sadism från nunnorna, men ibland framstår även de som slavar i systemet. Om de slarvar med disciplinen kan de skickas till Afrika och riskera liv och lem bland de spetälska - säger de i alla fall.

Vems fel var det att det blev så här? Frågar man sig här på säker (?) distans och med facit i hand. Var det samhället i stort, attityden bland folk i gemen eller hade kyrkan som institution den största skulden? Om jag läser Mullans intentioner rätt verkar kyrkan och övriga världen på Irland vara så intimt hopslingrade att frågan om hönan och ägget inte kan ha ett givet svar. Var det här systemet unikt just för den ön och hur många kände till det? (Liksom man kan fråga sig hur många svenskar som kände till tvångssteriliseringarna här).

Det finns delade meningar om sanningshalten i de uppgifter filmen bygger på, men egentligen borde sådant här inte förvåna oss, tyvärr. Mänskligheten är kapabel till mycket, maktbegär och rädslan att förlora kontrollen är ju starka drivkrafter i många läger.

Men Peter Mullan vill väcka vrede och vred blir man - många gånger. Hans skola är som skådespelare hos bland annat Ken Loach och Loach-filmer som "Hidden Agenda" och "Land och frihet" ligger inte alltför långt från det här. Vi pratar om arg film - sade jag det? Det är en fysisk, påträngande verklig smärta som skildras. Skrik och slag fyller filmen, när det inte handlar om förnedring på ett mer psykologiskt plan. Nunnorna roar sig i en scen med en lek, där de instängda botgörarnas nakna kroppar bokstavligen betygsätts, avseende bystmått, bak och behåring under bältet.

Varför uppstår det här behovet att gå så långt? Det kan inte vara bara ett tryck uppifrån (och då menar jag kyrkans etablissemang mer än den rent andliga sanktionen). Det lyser igenom att alla systrarna inte velat bli som de blev. Bitterheten går ut över andra, helt enkelt. Sedan kan okända sidor skymta fram och försök till glada överraskningar presenteras. Dessa kan verka fåniga, men allt i filmen är inte solklart svart och vitt. De inlåsta flickorna kommer i konflikt med varandra och har olika idéer om hur man bäst överlever detta helveteshål. Avund och förakt dem emellan avslöjas i kommentarer som:

- Hon led inte tillräckligt. Vi är ju här för att göra bot, eller hur?

Det är en väldigt effektiv film, ett indignationsdrama som kanske kunde ha varit mer nyanserat och gått djupare in på roten till det onda. Men som propaganda (i positiv mening) mot ett perverterat prästadöme är det svårt att värja sig mot.

Fotnot:
Filmen är delfinansierad av Jim Kerr, sångare i skotska Simple Minds med ett flertal politiskt färgade kamphymner på sitt samvete. Sanctify Yourself, till exempel. Vet inte varför jag tänkte på just den titeln i samband med den här filmen.

© Johan Lindahl
2003-01-26

Originaltitel: The Magdalene Sisters
USA, 2002
Regi: Peter Mullan
Med: Anne-Marie Duff, Nora-Jane Noone, Dorothy Duffy, Geraldine McEwan, Eileen Walsh, Mary Murray, Britta Smith

Genre: Drama, Religion/filosofi
Svensk biopremiär: 2003-02-28
Teman: GFF2003

Ingår i följande teman

Sök