Drive (2011)
Refn hittar rätt
En socialt tafatt stuntförare som drygar ut hushållskassan med kriminell verksamhet om kvällarna och bilmeckande om dagarna lär känna en ensamstående mor och hennes barn. När hennes make kommer ut ur fängelset finns det några självklara saker som kan hända. Här händer något intressantare. Förlagan är en av mig oläst bok.
Efter märkliga "Valhalla Rising" har inte Nicolas Winding Refn gjort något så enkelt som att översätta "Pusher"-receptet till engelska. Det kan kategoriseras som action, men Van Damme-fantasten kommer nog bli besviken. Kanske siktar han på att bli actionfilmens Sofia Coppola. Han bjuder i alla fall frikostigt på knapphändiga dialoger och helt tysta scener. Som kompensation för den måhända rastlöse erbjuder han stämning och när det väl är spännande så är det det med besked. För musiken står Angelo Badalamenti, utöver väl valda instick från andra artister. Redan första scenen, en vanlig stöt där bilföraren skjutsar tjuvar till och från brottsplatsen, bjuder på nervig katt-och-råtta-lek med polisen som för nästan-namne-spelet "Driver" till tankarna. 'Driver' är för övrigt det enda namn huvudpersonen har i rollistan.
Här har Refn samlat så blandade talanger som Ron Perlman, Albert Brooks och Carey Mulligan från "Wall Street: Money Never Sleeps" och "Never Let Me Go". Christina Hendricks lyckas med konststycket att inte göra något större intryck. Ryan "Unge Herkules" Gosling är dock eventuellt mycket bra i huvudrollen. På samma sätt som Stephen Dorff eventuellt är mycket bra i "Somewhere".
De explosioner av våld som kantar vägen till det öppna slutet är både obehagliga och ibland påtagligt sensationslösa. Scenen där en kille blir ihjälsparkad i en hiss är talande: vi ser bara den som sparkar hela tiden, utom i ett enda kort litet klipp som egentligen inte heller visar så mycket, men som verkligen får en att haja till i avsmak. Andra scener gör inga ansträngningar alls att bespara tittaren obehag.
Ändå är det i inte första hand en känsla av våldsamhet man tar med sig. Snarare en känsla av kontroll. Föraren träder till handling med den lågmälda beslutsamheten hos en som redan vet vad som kommer hända, och filmen berättas i samma kontrollerade stil.
Det andra påfallande stilgreppet i "Drive" är de ibland glasklara 80-talsvibbarna. Från vissa låtval till typografi. Resultat blir en film som är svår att kategorisera men lätt att gilla. Jag vill inte överanalysera den, bara varna dem som söker något i stil med "Fast 5" och tipsa dem som söker något udda men stilsäkert och intressant.
© Anders Lindahl
2011-11-27
Originaltitel: Drive
USA, 2011
Regi: Nicolas Winding Refn
Med: Ryan Gosling, Carey Mulligan, Ron Perlman, Albert Brooks
Genre: Action
Svensk biopremiär: 2011-11-18
