Melancholia (2011)

Världens undergång enligt von Trier

”It's the end of the world as we know it, and I feel...”. Ja, enligt nyligen nedlagda ensemblen REM skulle ”fine” anses vara ett logiskt och värdigt avslutande av den meningen. Hur människor reagerar på vår synbara sorti från denna värld i Lars von Triers universum är något som vissa av oss uppenbarligen ser fram emot med spänning. Det finns ju något paradoxalt inbjudande i apokalypsen, ett obestämt Något, som analyserats många gånger om och jag egentligen inte ska uppehålla mig vid alltför länge just nu.

Som av en händelse visades för oräknelige gången i ordningen Michael Bays magnum opus (tja, allt är relativt) ”Armageddon” på en svensk TV-kanal häromdagen. Och av orsaker jag inte riktigt kan förklara eller försvara såg jag den. Igen. Definiera ”guilty pleasure”, någon? Där är, som bekant för de flesta antar jag, en asteroid modell större på väg att krocka med jorden och skapa kaos och förödelse för de flesta som bor här. Om inte alla. Lars von Trier, som vanligtvis inte brukar anses konkurrera om samma publik som farbror Bay, drar till med en hel planet. Men i processen tänker han givetvis utforska en del andra mänskliga frågor lite djupare. Eller?

Premiären i Cannes kantades, vilket också många känner till, av den oberäknelige regissörens urspårade svarta humor kring Adolf Hitler och relaterade ämnen. Men filmen har fått mycket beröm. Och jag som inte sett hans senaste filmer (ärligt talat inte vågat, när det gäller ”Antichrist”) dras själv till temat som en olydig himlakropp till en annan vars öde den kan påverka - eller påverkas av.

Det börjar mycket riktigt i antiaction-anda, med stillbilder och slow motion-visioner som skvallrar om filmens egentliga ärende, innan vi bjuds in till ett bröllop som vi kanske hellre hade sluppit bevista. Men även det är ju klassisk Triersk charm; det plågsamt sociala söndervittrandet i ett speciellt sammanhang som både kan orsaka stönanden, skratt som riskerar fastna i halsen och en allmän känsla av att mänskligheten i grunden är ett rätt ruttet släkte som kanske ingen kommer att sakna - vilket en av huvudpersonerna senare tar fasta på.

Filmen delas pedagogiskt in i två kapitel, där det första fokuserar på eller vinklas utifrån Justine (Kirsten Dunst). Det är hon som är bruden, men det framgår snart att oavsett vilka resurser som plöjts ner i festligheterna av hennes förmögne svåger (Kiefer Sutherland, som verkligen inte vill avge några Jack Bauer-vibrationer här) så är hon inte lycklig. Nyblivne maken (Alexander Skarsgård, som i sin tur skapar en motpol till sin vikingvampyr i ”True Blood”) är så förstående, men samtidigt så oförstående. Hon är svår att förstå, Justine. Men kanske mer begriplig genom beteendestudier av hennes föräldrar (John Hurt respektive Charlotte Rampling) som i princip hatar varandra och inte kan undgå att visa det under festen. Den Dyra Festen, på ett slott med tillhörande 18-hålsgolfbana dit bruden med jämna mellanrum flyr mitt under sin egen stora dag för utövande av olika aktiviteter som vi får utveckla våra egna teorier om varför. Bröllop i början av en film är oftast tecken på olyckligheter i vardande, eller har jag fel?

I sällskapet finns även brudens chef, en slug och slirig Stellan Skarsgård vars prioriteringar inte precis är ägnade att framkalla vår omedelbara sympati. Och frankofona festfixare sätter större värde på resultatet av banal bönräkning (bokstavligt) än normalt funtade människor borde göra när hela fundamentet för tillkommelsen ifråga är på väg att rämna. Den första timmen behandlar en sorts plågor på ett inte särskilt behagligt men ändå minnesvärt sätt. Ändå är det den andra halvan som verkligen gör filmen till vad den är. Om den nu är det jag tror att den är. Inte heller särskilt underhållande i traditionell ytlig mening, men precis som regissörens äldre magpumpare ”Breaking the Waves” och ”Dancer in the Dark” har den tyngd. Verklig Tyngd. Och något av Ingmar Bergmans ”Persona” över sig, i sättet som de två systrarna Justine och Claire glider över i andra roller än de hade från början.

I andra fasen är det först Justine som är till synes kliniskt deprimerad och kanske kunde motivera tvångsvård när hon omhändertas av Claire (Charlotte Gainsbourg) med familj. Men det är också nu som Melancholia träder in på allvar; en planet som gömt sig bakom solen men börjat röra sig runt i systemet och beräknas passera jorden på ett avstånd som skrämmer en del och lockar andra med teleskop att följa dess bana. Forskarna är överens; den kommer nära men inte för nära. Men von Trier är inte intresserad av att följa hela världens reaktioner på fenomenet, utan riktar in sig på fyra närstående individer och deras inbördes skillnader i förhållningssätt. Med musikalisk assistans av gamle Wagner anlägger han en ökande grad av just melankoli som möter desperation, korsas med likgiltighet, fascination och försök till rationella resonemang.

Just det utpräglat rationella har dock aldrig varit regissörens tydligaste prioritet. Hans filmer och rollfigurer är oftast ett hopkok av realism, överdrivna teatraliska gester och ibland osannolikt stoisk hållning - villkor vi får anta på egen risk och tycka vad vi vill om. ”Melancholia” gör sig också väldigt beroende av hur Dunst och Gainsbourg förhåller sig till uppgiften och hade inte de hittat sina linjer kunde hela filmen ha fallit. Men det gör den inte. En Oscar-nominering borde vara given för Dunst om världen vore rättvis, argumenterar Richard Rushfield som intervjuat henne för The Daily Beast nyligen. Dunst utvecklar där en del egna teorier om sin rollfigur, som försöker leva ett ”fantasi-normalt-liv” och kanske har en förlorad kärlek någonstans, eller möjligen till och med kommer från den planet som är på väg mot jorden. Att försöka fråga von Trier om vad filmen egentligen handlar om under inspelningen ledde utsagesvis inte långt. Men hon uppskattar hans ”excentriska personlighet” och paradoxala förmåga att skapa sammanhållning i arbetslaget. Inte direkt vad alla andra tidigare samarbetspartners sagt - men man kan ändå notera att att han har flera återkommande aktörer i sitt stall.

Är ”Melancholia” upplyftande? Njae. Sann? Tja, von Trier har ju sina visioner och sin världsbild. Man behöver inte se allting med hans ögon för att uppskatta berättandet och berättelsen. ”We will all go together when we go” skaldade sarkasmspecialisten Tom Lehrer på 1960-talet om kärnvapenkriget, men här handlar det mest om extrem ensamhet i mötet med krafter som inte kan kontrolleras. Åtminstone ser större delen av filmen ut att kretsa kring personer som har svårt att nå varandra, men om inte den värsta av alla möjliga framtidsutsikter kan få dem att hitta någon gemenskap, vad ska då göra det?

© Johan Lindahl
2011-11-22

---

DVD / Blu-ray

- Jag är en melankolisk person som alltid väntar mig det värsta, erkänner von Trier.
Ingen överraskning där. Dunst ser Justine som en känslig, kanske överkänslig person med ett speciellt förhållande till den nya planeten. Och Claire vill gärna ha kontroll över allting, menar Gainsbourg. Systrarna har ingen riktig relation om inte Claire får vara den omhändertagande parten. Psykologen Irene Oestrich förklarar också begreppet melankoli, vilket inte är så medicinskt kliniskt som man kan tro. Men melankoliker kan skapa dramer i sina egna huvuden och gränsen till att gå över i ren depression är fin. von Trier analyserar sina egna möjliga reaktioner på döden - och tycker faktiskt att det här är ett av de lyckligaste slut han skrivit.

Varför valde han Wagners ”Tristan och Isolde” till ljudrälsen? För att det inte är typisk melankolisk musik utan snarare romantisk. För han ser det här som en romantisk film. Och färgerna är varma inledningsvis, förklarar fotografen Manuel Claro. Sedan blir det mer blått och ja, melankoliskt. Handhållna kameror är idag något nästan konservativt och inte radikalt som under dogma-tiden, menar von Trier, men han ser det som en livgivande teknik. Även om folk kan bli sjösjuka av det.

Astrofysikern Michael Linden uttalar sig om vetenskapliga aspekter - kan det här hända på det här sättet? Risken att en planet lämnar sin bana och träffar jorden är väldigt, väldigt liten, men det är teoretiskt möjligt. Och nya planeter upptäcks dagligen. En stor sådan skulle vid ett närmande kunna påverka vårt magnetfält och kraftförsörjningen. Däremot kan man inte förklara alltför många udda fenomen med fullmånens effekter. Men vetenskapen kan aldrig ge oss hela sanningen om verkligheten, bara den troligaste bilden av världen.

---

Originaltitel: Melancholia
Danmark/Sverige/Frankrike/Tyskland, 2011
Regi: Lars von Trier
Med: Kirsten Dunst, Charlotte Gainsbourg, Kiefer Sutherland, Alexander Skarsgård, Cameron Spurr, Charlotte Rampling, Jesper Christensen, John Hurt, Stellan Skarsgård, Udo Kier, Brady Corbet

Genre: Drama, Religion/filosofi, Sci-fi
Svensk biopremiär: 2011-05-27
Hemmabio: 2011-11-16

Sök