Borgias (2011)

The Tudors möter Gudfadern

Ett påkostat TV-kostymdrama om en påve och hans familj? Japp, det låter motsägelsefullt, men så var Rodrigo Borgia kanske inte en helt normal påve - vad nu det betyder.

Det lovar ganska gott från start. Derek Jacobi och Colm Feore i samma rum som Jeremy Irons, regisserade av Neil Jordan - som kostar på sig att regissera ett avsnitt till innan han lämnar över tyglarna på standardiserat prestigeseriemanér och dessutom har skrivit manuset, efter en intressant historia rakt ur historien. Fotot är inte heller att förakta, med grandiosa tablåer vid sidan av det bara allmänt snygga.

Showtime är ursprungskanalen och likheterna med "The Tudors" slutar inte där. Här finns samma dilemma i form av huvudpersonernas mindre smickrande drag. Visst är det intressant med sådana typer, men ids man följa dem under en längre tid?

Den synnerligen handlingskraftige äldstesonen Cesare från vad som hade varit ett äktenskap (med Joanne Whalley!), vore det inte för katolska kyrkans regelverk, är i alla fall inte en iskall träbock även om han lydigt går pappas dunkla ärenden. Mycket av serien förmåga att intressera kommer vila på François Arnauds axlar. Han må vara en man som inte drar sig för det drastiska, som vill styra över sitt eget öde och inte är rädd för att häda, men han är framför allt en karaktär med känslor. Hans två bröder fyller inte alls samma viktiga funktion, och syrran är länge en synnerligen passiv karaktär.

Cesares ansvarsområden inkluderar bland annat att medelst mutor se till att konklaven går farsans väg efter att den gamle påven, in i det sista uppmanande de omgivande kardinalerna att städa upp i kyrkan, lämnar det jordiska. Som tack blir han kardinal, vilket han inte alls är intresserad av. Till sin hjälp med de mindre heliga uppdragen har han snart en minnesvärd yrkesmördare som målmedvetet bevisar sin lojalitet på flera sätt.

Och det är alltså Jeremy Irons som spelar farsan, den stenrike och till synes helt hederslöse spanjoren Rodrigo Borgia. Mannen som enligt utsago inspirerade Machiavelli till den gamla beryktade karriäristmanualen "Fursten". Nämnde Machiavelli dyker för övrigt upp personligen längre fram i serien. Irons, som aldrig är dålig även om han till äventyrs skulle vara med i något dåligt (som "Eragon"), glöder förstås i huvudrollen. Ögonen utstrålar revanschlysten ilska snarare än slapp girighet och när han lugnt berättar att han tenderar att vinna de kamper han utkämpar så tvivlar man inte nämnvärt.

Startåret är 1492, en tid då påvens världsliga makt var avsevärd och sällan ifrågasatt. De som här inledningsvis tampas om anställningen som Kristi ställföreträdare på jorden verkar i ganska hög grad ha just det världsliga för ögonen; ibland anstränger de sig inte ens för att verka fromma. Andra gånger intalar de sig själva att de handlar av goda skäl: "Gud kommer förlåta oss", är en vanlig replik.

När väl påvetronen är köpt så verkar dock något hända. Alexander Sextus, som han nu kallar sig, ser ut att känna kronans tyngd både fysiskt och själsligt. Kanske vill han ändå städa upp i korruptionen som han själv varit en så ivrig utnyttjare av? Eller inte ...

Historiska serier bör inte nöja sig med det skandalösa levernet och det iskalla intrigerandet och mördandet, även om det är med de ingredienserna de tenderar att säljas in. En fullständigt känslokall manipulatör är inte särskilt intressant i längden. Även Borgia den äldre visar sig lyckligtvis vara en människa, som till och med har vissa moraliska gränser och ibland verkar ta sitt jobb på allvar. En bikt från en ung skönhet slutar visserligen ungefär i den anda man cyniskt misstänkte från start, men vägen dit går via oväntat allvar.

Men visst finns här just de ingredienser som man förväntar sig. Hemliga tunnlar, pakter och synd. Vid valet mellan pengar och Det Rätta står inte våra antihjältar och tvekar alltför länge, vilket bland annat en gästande osmansk adelsman blir varse. Till och med unga Lucrezia Borgia, sockersött spelad av Holliday Grainger, hittar sin inre intrigör när situationen kräver det.

'Ain't nobody innocent in this shit,' kort och gott, för att citera "Body of Lies".

Fram träder bilden av Borgias som en familj närmast dömd att fela. Det är i alla fall den ursäkt Cesare presenterar när ett av hans dåd bemöts med en uppfriskande reaktion som annars är märkligt sällan förekommande i serien: avsky och avståndstagande. Vanligen interagerar borgianerna med folk som antingen är lika lömska som de själva, eller som motvilligt faller till föga för frestelsen.

En motvikt behövs förstås, och erbjuds i form av kardinal Della Rovere (alltid duktige Colm Feore). Denne allvarlige figur gör ingen hemlighet av sitt förakt för den nye påven och tydligen finns det ändå ett visst mått av yttrandefrihet inom kyrkan. Han dristar sig till och med att spotta på golvet framför Den Heligaste, och ser ut att slippa undan med det. Della Rovere envisas med att vara omutbar och mer svårmördad än vissa skulle föredra. Han är en intressant karaktär och framför allt, som Cesare sent noterar, en värdig motståndare och kanske en nödvändig närvaro för en påve som 'omger sig med svaghet'.

Någon titel som hemlig huvudperson verkar han dock inte aspirera på; vi är huvudsakligen förvisade till familjen Borgias sällskap. Och inte ens den principfaste ser sig för god för ett mord när det verkligen behövs. För hans del utgörs lejonparten av första säsongen av ett flackande land och furstendöme runt för att hitta allierade. De människor han möter på vägen påminner oss ofta om att Borgias må vara extrema, men näppeligen helt unika för sin tid.

Än handlingen, då?

Runt halvtidsstrecket börjar jag faktiskt känna en viss rastlöshet. Viktiga frågor och problem tenderar att upprepas i dialogen, själva dialogen svävar sällan ut i några spirituella fyndigheter och de friheter man tar sig med historien leder inte direkt till några stora överraskningar. Det man förväntar sig ska hända är ungefär precis vad som händer. Serien står och stampar och blir misstänkt lik en såpa. Sexandet blir tjatigt och tillgjort, ungefär som i senare säsonger av "True Blood" men med lite mer klassiska bildlösningar och genusmässiga konstellationer. I något avsnitt tappar man till slut räkningen över sängkammarscenerna.

Men när Della Rovere tar sig vatten över huvudet och drar med sig franske kungen (ganska intressant spelad av Michel Muller), hans artilleri och hans krigshärdade soldater ner på italienska halvön, och när Borgias med pengar eller äktenskap köpta bundsförvanter blir undanglidande eller direkt avvisande och en stissig desperation kan skönjas hos ränksmidarna och glidarna, då blir det efter en betänklig svacka rätt intressant igen.

När invasionen faktiskt kommer, och en del pengar läggs på att både uniformera statister och slita dem i stycken med sammanlänkade kanonkulor hittar serien ändå andra andningen. Några enorma fältslag ska du inte hoppas på, men man håller sig inte bara i förhandlingsrummet. Samtidigt, lyckligtvis, konvergerar många av de till synes lösryckta spåren och säsongsfinalen blir överraskande tillfredsställande.

När nyhetens behag över en skandalös påve har lagt sig, vad kan man då locka tittarna med till nästa säsong, som ska börja sändas 2012? Kanske det enkla faktum att gamle Borgia inte bara är skandalös. Jag tror rentav att Neil Jordan tycker ganska bra om honom innerst inne.

© Anders Lindahl
2011-11-18

Originaltitel: The Borgias
Canada / Irland, 2011
Regi: Neil Jordan Simon Cellan Jones John Maybury
Med: Jeremy Irons, François Arnaud, Holliday Grainger, Colm Feore, Sean Harris, Joanne Whalley, Lotte Verbeek, David Oakes, Peter Sullivan, m.fl.

Genre: Drama, Historia, Religion/filosofi, TV-serie

Sök