Bunraku (2010)
"It's not who's right. It's who's left."
I staden härskar den mytiske skogshuggaren, mannen som aldrig förlorat en duell. Hans entourage inkluderar en selekt handfull superfajters och ett hundratal hejdukar. En främling kommer till stan med tåget. Han vill spela poker. Men är det allt han vill? En annan främling kommer till staden. Med tåget. Han vill ha tag på en 'drake'. Men är det allt han vill? Ja, kanske, faktiskt ...
"Bunraku", betitlad efter japansk dockteater, är en film som följer mytmallen så slaviskt, och populerats med arketyper så arketypiska, att speakerrösten (för detta Faith No More-sångaren Mike Patton!!) defensivt ägnar det mesta av inledningen till att ironisera över detta. Looken är ett superstiliserat äktenskap mellan "Dick Tracys" färgskalor och "Sin Citys" bildberättande. Dialogen är bitvis pretentiös, bitvis seg. Men inte utan humor.
Twisten, om ens det, är att den postapokalyptiska värld vi möter saknar eldvapen. Den tystlåtne revolvermannen har ingen revolver, men kan döda med sina nävar. Samurajen har inledningsvis inte ens ett svärd - istället aikido-wrist-snappar han som den värste Seagal. Josh Hartnett, som passar rätt bra i sådana här sammanhang, är mannnen med hatten - som i det här fallet gör 'hattgesten' lite väl många gånger. Androgyne japanske popstjärnan Gackt gör en av sina relativt få filmroller, men gör den väl. Inte minst fajtingen som rollen kräver.
Woody Harrelson står bakom en bardisk och förlänar trygg charm åt skeendena när de behöver det som bäst - nämligen i början. Demi Moore, däremot, hur hamnade hon här? Woodys forna flamma och skurkens kuttersmycke spelar hon i alla fall, den fallna kvinnan som visar sig vara ganska betydelselös. Jokern i leken är Kevin McKidd som hejduk och högra hand åt superskurken. Han fick förvisso fajtas en del i "Rome" men inför det här måste han ha gått i hårdträning. Man tycker sig också ana en före detta dansör med vapen i hand. Superskurken själv? Ron Perlman. Hans Nicola följer förstås också troget mallen: trött att vara på toppen, misstänksam mot sina närmaste, kluvet hoppfull inför möjligheten att en värdig utmanare kanske har anlänt.
För regin står närmast okände Guy Moshe. I dessa tider är det ju egentligen förbjudet att nöja sig med en sådan sammanfattning. Nätet vet väl säkerligen mer? Säkerligen - surfa själv latmask!
Hur intressant är det att åter sammanfatta allt vad western- och samurajfilmer heter, frågar jag mig, dock utan fullständig avsky. Kamperna är ganska lustiga att beskåda, inte minst Hartnetts entagningsfritagande av sin eventuella kumpan ur fängelse. Efter halvtidsklockan duggar inte bara dusterna ännu tätare, de blir också allt mer energiska. De viktigaste väktarna prickas omsorgsfullt av, komplett med nummer och allt, och det är få varianter som missas. Akrobatikfaktorn är det inget fel på - särskilt när vi hamnar på en tom cirkus och mestadels stuntande Kofi Yiadom får studsa runt lite till Joshs frustrerade förtret.
Boss-fajten, eller de simultana bossfajterna som det ju måste bli i en sådan här konstellation, innehåller en del monologer om de typer och myter de är och lever. Och det funkar nästan. På vägen hinner också Patton påminna om att ingen någonsin kommit tillbaka från de döda genom att någon har hämnats, vilket förstås inte hindrar hämnden från att vara huvudmålet med filmen.
Jag är beredd att utdela den lamaste av komplimanger till "Bunraku": en stark tvåa. Och när allt är sagt och gjort så har eventuellt den här filmen hittat en egenart: den är faktiskt kanske den mest arketypiska filmen någonsin.
© Anders Lindahl
2011-11-02
Originaltitel: Bunraku
USA, 2010
Regi: Guy Moshe
Med: Josh Hartnett, Woody Harrelson, Ron Perlman, Kevin McKidd, Gackt, Demi Moore
Genre: Action, Äventyr
Hemmabio: 2011-10-26
