The Way Back (2010)

Transsibiriska expressen - eller motsatsen

Mitt under brinnande världskrig trampade tre män in på indisk mark efter att ha tagit sig genom Himalaya. Det avslöjas redan i förtexterna. Varför och vilka var de? En man förhörs i den del av Polen som kontrolleras av Sovjetunionen efter att tyskarna tagit över den andra. Han nekar till att vara spion, men döms ändå efter att hans fru tvingats vittna, troligen efter tortyr. Nästa Sibirien.

Peter Weir. Han gör inte filmer i turbotempo, framförallt inte de senaste åren. Å andra sidan slarvar han inte heller när han väl regisserar. I stort sett allt han skapat bär en speciell stämpel. Med viss vördnad närmar man sig ett nytt verk och hoppas än en gång på att den magiska beröringen ska vara uppenbar. Den är inte alltid precis lika påtaglig, men har man ”Vittne till mord”, ”Gallipoli”, ”The Truman Show” och ”Picnic at Hanging Rock” på sitt samvete är det svårt som betraktare att skruva ner förväntningarna till normalnivå. Den här gången handlar det om en flykt från ett sovjetiskt fångläger. Ett fantastiskt företag under fruktansvärda förhållanden. Har det blivit en fruktansvärd och fantastisk film?

Här finns drag som till en början tangerar det teatraliska och med Weirs måttstock ovanligt konventionella. Det talas visserligen både ryska och en del polska (tror jag) men genom en internationell sammansättning av interner som enas om att satsa allt på att komma ifrån gehenna, så utmejslas en ursäkt för att sedan låta det mesta av dialogen föras på engelska, med eller utan accenter. Lägret i sig motsvarar de flesta förutfattade meningar vi kan tänkas ha om Gulag-världen, den vi ofta hört talas om på andra sidan det som för inte alltför länge sedan kallades järnridån genom Europa. Men vad visste vi säkert egentligen? Här finns i alla fall kyla, snöstormar och en allmänt ogästvänlig natur, lämplig för lägerchefen att omgående använda som varningslampa för dem som eventuellt kontemplerar det de blivande huvudpersonerna sedan verkligen genomför. Innanför taggtråden är det 'själv är bäste dräng' och individuella överlevnadsstrategier som gäller. Den polske nykomlingen får omgående höra att han är för omtänksam om andras väl och att det kan bli hans egen undergång. Det finns också ett inofficiellt regemente där 'vanliga' kriminella bestämmer reglerna och tillåts göra affärer på sina villkor. De är inte lägst i rang, till skillnad från ”folkets fiender” som polacken Janusz (Jim Sturgess) och den fåordige Mr Smith (Ed Harris), amerikanen som råkat hamna på rysk mark och sedan i statlig onåd av anledningar som andra olycksbröder på goda grunder undrar över.

När några väl samlar ihop sig till en effektivt iscensatt rymning är det en splittrad skara med skilda skäl och ibland duellerande drivkrafter. Men just nu behöver de varandra; polacker, amerikanen, den lettiske prästen (Gustav Skarsgård) och en inte särskilt sympatisk men i sammanhanget 'streetwise' och handlingskraftig smågangster (Colin Farrell). Weir är weirsk i bemärkelsen att han berättar stötvis, lämnar luckor efter sig och inte alltid inriktar sig på det som en genomsnittlig berättare skulle prioritera. Gick det inte oväntat enkelt att ta sig ut ur lägret och undan de jagande vakterna med sina hundar? Tja, det är ju i alla fall bara början på utmaningarna. Och lejonparten av ”The Way Back” tilldrar sig ute i vildmarken, men klimat och topografi kommer att skifta avsevärt längs den långa resan tillbaka till... Ja, vart, egentligen?

Det logiskt sett mest lovande är att sikta söderut, mot trakter som ingen av dem känner till särskilt väl. Men Bajkalsjön och Mongoliet är delmål att åtminstone bygga upp en illusion av hopp omkring. Och vi vet alltså att inte alla kommer fram. Det kan finnas problem med i grunden starka berättelser som sägs ha inträffat i verkligheten, som i fallet ”Alive” med de sydamerikanska rygbyspelarna som kraschade i Anderna och tvingades äta en del av sina döda kamrater för att överleva. Hur filmmässiga är deras öden? Här kräver det en del av publiken att hålla ut med rymmarna och se både den yttre dramatiken och den inre som lika spännande. De här personerna vet i regel inte så mycket om varandra, och deras väg mot att göra det samtidigt som de tar sig genom prövningarna som omgivningarna erbjuder, ger också oss chansen att veta mer om dem på nästan samma villkor.

Och scenerierna är ståtliga. Variationen i miljöer imponerar, från snötäckta sibiriska skogar över öknar med hotande sandstormar och massiva bergsområden. In i bilden kommer efterhand också en ung kvinna med en egen historia om varför hon befinner sig på flykt. Men stämmer den - och hur viktigt är det att den gör det? Hennes roll blir som en katalysator för att bringa fram dittills okända sidor hos grabbarna, vilka nu inte är ett sådant genuint machogäng man kanske kunde befara i en film av det här slaget. De vill framförallt leva, och om inte det är möjligt så finns det värre saker än att dö i frihet.

Det är nog framförallt under andra halvan av filmen jag tycker, och inte minst instinktivt känner att den gamla pålitlige australiske auteuren visar att han inte är vem som helst i branschen; och där han kan identifieras genom sin obönhörlighet, omsorg om detaljer och ovilja att göra det alltför bekvämt och förutsägbart kring vad som kommer att hända och vad innebörden är i det som händer. ”The Way Back” är nog på sikt ingen av hans allra mest betydande filmer rent konstnärligt - där är konkurrensen redan för omfattande - men den är kraftfull och obeveklig i sin skildring av människor som testas på gränsen till (och ibland över) sin förmåga. Det finns alltid någonting attraktivt (om det är rätt ord) och automatiskt fängslande i att följa en liten skaras kamp för överlevnad när alla odds talar emot dem.

Det ger också en del att tänka på i frågan om totalitära staters kontroll av medborgarna och om de skiftande maktförhållandena genom 1900-talet. Intrigen inramas av en kort historik i början och en i slutet som framförallt rör det sovjetiska inflytandet över östeuropa efter andra världskriget och då inte minst Polens plats i detta välde, så nära oss men ändå så långt borta. Eller tvärtom.

© Johan Lindahl
2011-10-22

---

DVD / Blu-ray

Det handlar om överlevnad, motstånd och människans uthållighet förklarar ensemble och regissör samstämmigt i extramaterialet. Dessutom om en viktig och inte alltid så belyst period i historien; de sovjetiska koncentrationslägren. 20 miljoner människor skickades till dem, enligt Ed Harris. Det var både en skuggvärld och en industri, menar Peter Weir, som även hävdar att tusentals amerikaner faktiskt kom till Sovjet under depressionen och arbetade bland annat i bilindustrin.
- Peters filmer handlar ofta om styrkan i en gemenskap och personernas inbördes beroende av varandra, analyserar Mark Strong (som spelar den olycklige skådespelaren Khabarov i filmen).
Saoirse Ronan kände sig som en lillasyster i gänget när hon kom in i processen och konstaterar att ”we were really living the film”. De ståtliga landskap som brukas är inte alltför vanliga numera tycker Weir - de har snarare ersatts av fantasy-landskap. Under inspelningen agerade Bulgarien stand-in för Sibirien, Marocko för Mongoliet medan Indien fick vara sig självt. Kinesiska muren återskapades genom ett litet fuskbygge och datoranimationer.

---

Originaltitel: The Way Back
USA/Förenade Arabemiraten, 2010
Regi: Peter Weir
Med: Jim Sturgess, Ed Harris, Colin Farrell, Saoirse Ronan, Gustaf Skarsgård, Alexandru Potocean, Sebastian Urzendowsky, Mark Strong, Dragos Bucur

Genre: Drama, Historia, Äventyr
Svensk biopremiär: 2011-03-25
Hemmabio: 2011-09-14
Teman: Andra världskriget

Ingår i följande teman

Sök