Four Lions (2010)

Oroande rolig balansakt

Nyligen avlyssnade jag ett avsnitt ur Utbildningsradions ”Pop och politik”, där det refererades till en amerikansk förhörsledare med uppdrag att psykiskt knäcka irakiska fångar, delvis med musiken som vapen. Han gick ut hårt med Metallica på hög volym, men efter ett tag började fångarna gilla vad de hörde. Likadant med Eminem. Heavy metal och hiphop var tydligen inte tillräckligt, eller alltför globalt spridda musikformer för att ta de misstänkta terroristerna (eller vad de nu misstänktes för; rättssäkerheten under 'kriget mot terrorismen' har ju ifrågasatts en smula, lindrigt uttryckt) med obehaglig överraskning. Vad göra? Till slut prövade han country. Det fungerade. Alla hatade det. Jag vet inte varför det här är så tragikomiskt, men kanske är det för att mycket av det som räknas till countrykategorin faktiskt är om inte direkt plågsamt så i alla fall ganska patetiskt, medan miljontals - ofta tämligen fromma och konservativa - amerikaner verkar älska det över allt annat och ser det som det mest gudfruktiga tonspråk som någonsin skapats. Till skillnad från tungmetaller och liknande, då... Humor och hemskheter, skräck och skratt - ibland ligger de farligt nära varandra. Det är bara att acceptera.

Det finns många som hittat sätt att vrida humor ur terrorism och kriget mot densamma, med varierande framgång. Ibland är det nödvändigt att se även de värsta möjliga scenarion i en skrattspegel. Satir kan vara en livsuppehållande åtgärd och ibland vara nästan det framkomligaste sättet att närma sig människans mörkaste sidor. ”Four Lions” balanserar på gränsen till god smak och gott omdöme, även om den långtifrån alltid ger sig på jakt efter gapflabb utan ofta siktar på en smygande ”Spinal Tap”-aktig effekt; att lura ur publiken reaktioner vi inte vet om de är fullt försvarbara. Och ofta är det ju den typen av faktiskt ganska subtil manipulation som framkallar de mest minnesvärda humoristiska ögonblicken, även sett med lite perspektiv.

Hur kommer det här att stå sig i minnet, efter ett år eller mer? Just nu måste jag medge att det är svårt att värja sig mot absurditetsoffensiven och en historia som blir just alltmer tragikomisk ju närmare upplösningen vi kommer. Man kan känna med de här misslyckade jihadisterna som inte vet vad de håller på med, men är fast beslutna att göra någonting... jihadistiskt. Deras hem är England, men de har rötterna i mellanöstern någonstans, utom Barry som hellre vill kalla sig Azzam al Britania, är en hängiven konvertit till islam och gör anspråk på att vara mer al-Qaida än någon av de andra. När de får chansen att åka till Pakistan på träningsläger ser de andra honom som en belastning och han får försvara den goda saken på hemmafronten. Det går inte så bra. Bröderna Omar och Waj åker iväg för att utveckla sina kunskaper i helig krigföring. Det går inte heller så bra. När de tidigare än väntat återvänder har Barry hittat en rekryt i den villrådige Hassan. Om vi lägger till den allt annat än hyperintelligente Faisal i combon har vi en samling sorglustiga revolutionärer som är dömda att ställa till det framförallt för sig själva och i processen även för en del andra som råkar vara i närheten när det smäller. Kråkor, får, mikrovågsugnar och till slut kanske även andra människor. Det sistnämnda är i alla fall planen.

Om man nu kan tala om en gemensam plan. Den som har mest grå celler i samlingen är Omar som även ser sig själv som den obestridlige ledaren, en position som utmanas av Barry närhelst han kan. Barry har den briljanta idén att spränga en moské för att förvandla moderata muslimer till militanta, genom att skylla på otrogna hundar som skyldiga till dådet. Detta samtidigt som han spelar in en video där han tar på sig ansvaret för det kommande attentatet, som framförallt Omar starkt motsätter sig.

Frågorna är många. Hur handlar man hinkvis med blekmedel utan att dra till sig misstänksamhet? Hur tar sig fram i trafiken med Barrys alltid krånglande bil som han envisas med att själv agera mekaniker åt? Problemen beror givetvis på att den är konstruerad av judiska komponenter... Och hur lyder Omars alternativa version av ”Lejonkungen” som han berättar för sin son som godnattsaga? Anden är villig, men det finns många hinder att övervinna om hednalandet ska kunna skakas i sina grundvalar av det här gänget. De brittiska myndigheterna framstår för övrigt inte heller som överbegåvade när de väl får nys om att någon kan ha planer på att slå till mot ett större evenemang i London. Och filmen fortsätter skickligt balansera på en knivsegg mellan att vara befriande respektlös och störande smaklös. Det är som sagt i det avseendet som den imponerar mest genom att manövrera det minimala utrymmet och väcka flera reaktioner parallellt. Mashala. Är den uppbygglig? Vet inte riktigt. Men rolig. Och sorglig.

Trivia: Benedict Cumberbatch, känd inte minst från den senaste moderniserade miniserievarianten av Sherlock Holmes öden och äventyr, har en cameo som förhandlarspeciaist hos London-polisen. Eller, specialist och specialist...

© Johan Lindahl
2011-09-20

Originaltitel: Four Lions
Storbritannien, 2010
Regi: Christopher Morris
Med: Riz Ahmed, Kayvan Novak, Nigel Lindsay, Adeel Akhtar, Preeya Kalidas, Preeya Kalidas, Arsher Ali, Julia Davis

Genre: Komedi, Religion/filosofi
Hemmabio: 2011-04-27
Teman: 11:e september och därefter

Ingår i följande teman

Sök