The Housemaid (2010)

Överklassens indiskreta brist på charm

Det som är glasklart hela tiden är att den här uppdateringen på en tydligen väldigt känd koreansk 60-talsfilm är oerhört välgjord. Stämningen är lika spiksäker och uppslukande som "In the Mood for Love" eller kanske rentav "Återstoden av dagen", med sin kontrollerade, vackra musik och sitt kontrollerade, vackra foto, ofta fångande perfekt inredda miljöer där pengarna åtminstone används med viss stil.

Men inledningen känns helt annorlunda, där vi till slut förstår att en av personerna som skymtar förbi i den nästan dokumentärt skildrade självmordssekvensen mitt i city också är huvudpersonen. En otroligt välgjord liten sekvens som kanske också är lite malplacerad sett till helheten. Eun-yi, som nyfiket har granskat hopparens kritstreckskontur på gatan, lämnar strax senare restaurangjobbet för att bli barnflicka / köksa hos de väldigt besuttna. Det är husmor hon träffar först, en sträng och lite till åren kommen dam, men också kapabel till torr vänlighet. Hon kommer visa sig vara en av filmens intressantaste karaktärer.

Frun i huset bemöter henne med korrekt vänlighet, dottern med lite mer mänsklig vänlighet, och så kommer maken hem. Maken, ja, vad jobbar han med till att börja med? Pengar har han i alla fall. Han skulle kunna vara konsertpianist - han trakterar klaviaturen på hemmaflygeln som ett proffs - men med den logiken skulle han lika gärna kunna vara professionell vinprovare. Livsnjutare som har fötts in i en förmögen släkt, låter troligare med alla korten på hand.

Han får allt han vill och eftersom frugan väntar tvillingar och vill ta det lite försiktigt går han utan att tveka till den hushållsnära hjälpen för kompensation, resulterandes i djärva men egentligen inte överdrivet grafiska scener. Eun-yi är förvisso inte nödbeddd utan verkar rentav lite kär. Hon är för övrigt en karaktär som det är väldigt svårt att sätta fingret på. Hon verkar stundtals nästan lite efter, och hennes reaktioner och motivationer kan antingen sysselsätta ens tankeverksamhet maximalt eller tvärtom skapa en uppgiven känsla: in i den här hjärnan är vi inte inbjudna.

Maken är mer drivande, helt klart, men är han värst i huset? Gradvis börjar man misstänka att, nej, det finns andra som ser sin priviligierade ställning som ett mandat att göra vad som helst utan att be om ursäkt för sig. Snart nog har vi lämnat den eventuella otrohetsångesten bakom oss till förmån för dess grymma konsekvenser och nu byter "skurkarna" ansikten och filmen ton. Igen. Thrillerkomponenterna blir tydligare, från att förut mest ha skönjts som en känsla i bakgrunden. Ett ofött barn, två intrigerande kvinnor, en halvt ovillig medlöpare och en naiv om än i praktiken inte oskyldig kvinna i deras sikte. Hur ska det gå?

Sedan kommer slutet. Eller sluten. Först ett upprörande sådant, sedan ett rent chockerande sådant, sedan ett förbryllande dito. Som många älskar... Själv vet jag inte riktigt. Park Chan-wook gör sig mer påmind än dittills i filmen i form av scener man inte vågar avfärda av rädsla för att helt enkelt inte "ha fattat". Och kanske inte borde avfärda...

Det är hur som helst en film som dröjer sig kvar, dels genom sin rena kvalitet i utförandet, dels genom sitt lite udda klasskampstema och dels genom sin täta stämning. Med tanke på att jag mycket väl en dag kan inse att jag även älskar slutet måste jag också fria hellre än fälla. Betyget blir en fyra.

© Anders Lindahl
2011-09-12

---

Tack till Atlantic Film för recensionskopia

Originaltitel: Hanyo
Sydkorea, 2010
Regi: Sang-soo Im
Med: Do-yeon Jeon, Jung-Jae Lee, Seo Woo, Yeo-Jong Yun, Seo-Hyeon Ahn

Genre: Drama, Sex, Thriller
Hemmabio: 2011-09-07

Sök