Flykten från Bastöy (2010)
Stellan regerar, filmen fungerar
Till en norsk anstalt för vanartiga ynglingar kommer 1915 en karaktär som rubbar jämvikten och sätter ett drama i rörelse. Erling (mer eller mindre okände Benjamin Helstad) är den okuvlige, men ändå ganska nedtonade, nykomlingen. Han har eventuellt, kanske dödat någon - det är i alla fall det brott han kommit dit för. Han har också arbetat som harpunerare och verkar se den seglivade val han i inledningen berättar om som en förebild. Magnituden av hans förmodade brott får honom att sticka ut i mängden, men så gör även hans attityd. Han är inget nummer (19 i det här fallet) utan en fri, ung man, envisas han med att åtminstone i blicken antyda. Han backar inte för en konflikt med olycksbröderna, men söker inte upp dem heller. Han är originaltitelns 'Kongen av Bastøy' i vardande redan från start.
Skarsgård behöver inte anstränga sig för att spela föreståndare på anstalten, men det betyder inte att han inte gör det bra. Hans karaktär är inte riktigt den tyrann jag fått för mig att han skulle spela. Halvvägs in har han huvudsakligen visat sig sträng men ganska korrekt, och till synes inte det minsta rubbad i sin själsliga balans av nykomlingen. Gissningsvis skulle få personer på den tiden förvånas eller uppröras över att han låter unga män bära stenar fram och tillbaka i kylan för att lära dem en läxa. När han konfronteras med en underlydandes smutsiga förehavanden visar sig dock hans snedvridna prioriteringar. Han tar inte sitt ansvar, även om han själv kanske tycker att han anstränger sig i den vägen.
Så dags har Erling redan hunnit med en lyckad men kortvarig flykt, den händelse som i en annan sorts film kanske hade varit finalen. Förutom halva ransoner som kollektivt straff för de andra fångarna riskerar han också frigivningen för sin bästa vän, C1 / Olav, som tidigt framstår som en tänkbar hemlig huvudperson. Han "har gjort allting rätt i sex år" och förtjänat sin frihet, om han bara kan tiga ett litet tag till. Men det finns stunder då det är svårt att hålla tand för tunga.
Den dystre figuren Bråthen har arbetat på anstalten i nio år, trots att det inte direkt är något framtidsyrke och att lönen är dålig. Det är andra saker som lockar Bråthen att stanna kvar, och nyanlände Ivar (C-5 kallad) är för stunden hans offer. När saker drivs till sin spets under tragiska omständigheter kan föreståndaren fortfarande välja mellan två vägar. Han gör sitt val, och gränsen är nådd. När någon väl visar vägen till uppror märks det plötsligt hur många som burit det fröet i sig och allt går plötsligt väldigt fort. Svaret kommer lika fort, i alla fall i filmen, och ger oss bland annat en smått magnifik liten scen när ett krigsfartyg tyst bryter fram ur dimman framför ögonen på en skara pojkar som försöker sätta en liten båt i det isiga havet.
"Baserad på en sann historia" betyder på våra breddgrader oftast en nedslånde, upprörande historia. "Flykten från Bastöy" är inget undantag, men kanske inte riktigt en indignationsfilm av den grad jag hade förväntat mig. Här mejas inte flyende barn ner en masse av robotaktiga soldater, alltmedans Makten tittar på över en tekopp. Det handlar snarare om ett tragiskt händelseförlopp, där den eventuelle hjälten är av den arketypiske sorten: inte en som segrar och triumferar utan som får någon annan att förändras.
Hur sant respektive 'narrativt förbättrat' skeendet är, törs jag inte svära på, men grundhändelserna är tagna ur den norska historien. Filmen - för övrigt öppningsfilm på 2011 års göteborgska filmfestival - känns gedigen, fotad i proffsiga, färgmässigt återhållsamma bilder till sorgmodigt vacker musik, men inte livlös. Ankomsten till den vindpinade ön för faktiskt tankarna till "Shutter Island", även om Scorseses bländande stilistik och starka färger lyser med sin frånvaro. Men med budget och ambition kommer i lilla Norden ofta övertygelsen om att ett väldigt klassiskt, manusregelrätt berättande är det enda tänkbara. Annars kanske man handskas oförsiktigt med alla pengarna, är väl attityden. Det leder till att filmerna kan kännas lika formstöpta som välgjorda, och "Flykten" är även här inget undantag. Den har fler nyanser än jag väntade mig och fler scener som tar en oväntad vändning, men stämningen som så proffsigt byggs upp känns inte alltid helt äkta.
Så särdeles många personlighetsdrag utöver sina narrativa uppgifter hinner inte heller de unga huvudpersonerna visa upp. Olav får man egentligen inte veta mer om än att han stal från kyrkokassan för länge sedan. Vänskapen mellan honom och Erling yttrar sig åtminstone i ett gemensamt projekt för att skriva en historia, eller kanske egentligen brev, där deras situation metaforiseras i skeppsform. Tredje gången citatet om den döende valen används är tyvärr minst en gång för mycket.
Med det sagt: filmen fungerar. Den inger respekt. Det är svårt att hitta några snedsteg att lasta den för, men också nästan lika svårt att hitta något som verkligen får den att lyfta.
© Anders Lindahl
2011-09-08
Tack till Atlantic Film för recensionskopia
Originaltitel: Kongen av Bastøy
Norge, 2010
Regi: Marius Holst
Med: Benjamin Helstad, Kristoffer Joner, Stellan Skarsgård, Trond Nilssen, Morten Løvstad, m.fl.
Genre: Drama, Historia
Svensk biopremiär: 2011-06-17
Hemmabio: 2011-09-07
Teman: Fängelsefilmer
Ingår i följande teman
