Den sköna satmaran (1991)

Långsamt men absolut absorberande om artisteri

Han har stagnerat. Allvarligt talat verkar det inte gälla bara konsten utan även livet i stort. Edouard Frenhofer lever med sin fru Liz sedan många år. Hon var en gång i tiden en av hans modeller och de arbetade länge på ett planerat mästerverk som dock aldrig blev klart. Någonstans längs vägen gav han upp, men det är inte riktigt klarlagt varför. Ingen vet, troligen inte ens den ryktbare konstnären själv. Som Liz säger vid ett tillfälle i filmen:
- Först ville han måla mig för att han älskade mig, men sedan ville han inte måla mig - för att han älskade mig.
Nu får de besök i sitt gigantiska stenhus på den franska landsbygden. Dels är Frenhofers agent på ingång, men dessutom ett ungt par. Nicolas är yngre aspirerande konstnär som beundrar den gamle mästaren och under den sociala samvaron uppstår plötsligt idén att Frenhofer ska börja om med sin studie ”Den sköna satmaran” men med en ny modell; Nicolas flickvän Marianne. Faktum är att Nicolas mer eller mindre lovar bort Marianne för ändamålet innan han frågat henne. Situationen blir en aning spänd, dem emellan, men hon ger det en chans.

Några allt annat än avkopplande dagar väntar i hans spartanska men rymliga studio. Konst handlar om lidande, konflikt och sökande efter perfektion, efter något som lever, markerar Frenhofer och vill inte bara klä av sin modell bokstavligen utan på alla sätt han kan komma på. Det är i alla fall vad han säger. Stundtals gränsar det till ren sadism, kan man tycka. Och det är väl en del av det som kan kallas ”konstens villkor” som brukar nämnas ibland i samband med den här hyllade filmen. För den har fått mycket beröm genom de 20 åren sedan den kom. Är den så bra? Ja, den tar sin tid på sig. Den längre versionen som jag sett, löper närmare fyra timmar och tjänar på att ses uppdelad i två halvlekar, såsom den levereras exempelvis i den DVD-utgåva jag har. Filmen har även omarbetats till en drygt hälften så lång version med undertiteln ”Divertimento”. Vad som går förlorat i den, eller om den eventuellt kan rekommenderas till folk som anser sig ha mindre tid, kan jag inte svara på.

Tar man sig ändå tiden att se hela den här metodiska studien i kreativitet och det psykologiska spelet mellan människor, är det ändå belönande. Det kan vara svårare att förklara exakt vad det är som fungerar så väl, förutom att filmen känns verklig. Så här kan det antagligen gå till när perfektionister med höga krav på sig själva och personliga neuroser strävar mot ett högre mål. Och relationen mellan Frenhofer och Marianne genomgår gradvis en förändring, nästan en rollförskjutning. I början är han mycket krävande, dominerande, som antytts rent elak ibland för att komma dit han vill, men hon påpekar detta förhållande, sugs efterhand in i hans värld och vill se ett resultat för att den ambivalenta erfarenheten ska vara mödan värd. Hon är både fascinerad av och irriterad på konstnären, som först är väldigt tillknäppt och inriktad på arbetet innan hon lyckas dra ur honom mer personliga reflektioner och erkännanden av sina misslyckanden. Han är medveten om att han inte är världens solstråle och att uppgiften kräver hårda tag. Han lyckades dra axeln ur led på sin fru en gång i tiden, bekänner han, samtidigt som han nästan är på väg att göra om bedriften med sin nya modell.

Parallellt undrar både Nicolas och Liz vad som pågår i studion. Nicolas är snarast mest klassiskt rädd att något romantiskt eller erotiskt ska uppstå mellan Frenhofer och Marianne (och var går egentligen gränsen för det?) och att han ska förlora det han har. Med andra ord, det som han själv uppmuntrade börjar väcka farhågor och fruktan. För ju mer han tvivlar på företagets hälsosamhet, desto mer fast besluten verkar flickvännen att det som påbörjats måste avslutas. Liz ser andra saker, vis av sin egen erfarenhet och varnar den yngre nya 'kollegan' för att hon inte borde låta konstnären avbilda hennes ansikte. Varför då? Kan man fråga sig. Vad är det Frenhofer ser som kan vara så farligt? Nicolas får även besök av sin syster och nya lager öppnar sig, fler förtydliganden kring förhållandet han har och hur det påverkar familjen. Detta medan Marianne upptäcker saker om sig själv som faktiskt skulle kunna hota relationen.

”Den sköna satmaran” rullar fram i en rytm som kan avskräcka många från scratch, men sedan verkar som den naturligaste sak i världen. Det kan se ut som en väldigt enkel historia med komplicerade karaktärer. Men i det här fallet är karaktärerna historien. Här finns oväntade vändningar, men även de är avvägda för att inte bryta sig brutalt ur mönstret och tappa detta på all inneboende logik. Jag vet inte om det här världens bästa film någonsin om den konstnärliga processen, som en del har hävdat, men det är en stark skildring av just processen. Långa stunder ser vi en hand som fyller en duk med innehåll (tillhandahållen av en verklig konstnär som annars aldrig syns i bild, men illusionen fungerar. Det känns som om Michel Piccoli gör jobbet). Naturligtvis vilar bilden ofta på Emmanuelle Béart som är ung, vacker och tillbringar en ansenlig procent av speltiden i det tillstånd som Gud skapade henne. Långsamt, långsamt, och sedan med snabba ryck, tvära vändningar men som ändå passar in i filmens egen värld. Det här är väl just en egen värld, där myllrande storstäder, trafikbuller och börsnoteringar för tillfället känns avlägsna. Här ser vi en annan spänning utveckla sig, och jag hänger gärna på kritikertåget och påstår att den är värd att följa till sin delikata upplösning.

© Johan Lindahl
2011-10-08

---

DVD / Blu-ray

Filmen finns utgiven av engelska Artificial Eye, som bland annat bjuder på intervjuer med regissör Rivette. Han berättar om upprinnelsen till ”Satmaran” - som delvis var ett ”dåligt skämt” inbyggt i en tidigare film. Liksom om hur han beslutade att ha en skådespelare i huvudrollen som målare, plus en konstnärs hand (Bernard Dufour) inklippt där det krävdes. Och han gör jämförelser mellan den längre fyratimmarsversionen och den hälften så långa ”Divertimento” som sattes ihop i ett senare skede som alternativ med bitvis alternativa kameravinklar och åkningar.

Vidare reder manusförfattarna Christine Laurent och Pascal Bonitzer ut sin metodik i en rökig radiostudio; om kopplingar till Balzac, Henry James och Edgar Allan Poe, om varför filmen ovanligt nog spelades in i formatet 1:33. Och hur Rivettes improvisativa metoder kan skapa blandade reaktioner hos aktörerna, liksom att det här kan kallas ”rått filmskapande”; fiktion som ändå ser väldigt verklig ut på grund av den 'anti-narrativa', halvdokumentära karaktären. Bonitzer pratar mest.

---

Originaltitel: La belle noiseuse
Frankrike/Schweiz, 1991
Regi: Jacques Rivette
Med: Michel Piccoli, Emmanuelle Béart, Jane Birkin, David Bursztein, Marianne Denicourt, Gilles Arbona, Marie Belluc, Marie-Claude Roger, Bernard Dufour

Genre: Drama
Teman: Konst på film

Ingår i följande teman

Sök