Source Code (2011)

"This is not time travel. This is time re-assignment..."

Egentligen borde jag gilla ”Source Code”. Den innehåller massor av sånt jag vanligtvis gillar och den snor friskt idéer från många äldre favoriter, som ”Måndag hela veckan”, ”Matrix” och ”Deja Vu”. Sköne Jake Gyllenhaal spelar huvudrollen och den är bara 93 minuter lång. Äntligen en regissör som fattar att alla historier inte tål att dras ut i två timmar - am I right people? Men trots allt som talar för den, så är ”Source Code” en riktig besvikelse.

Gyllenhaals karaktär befinner sig på ett tåg. Åtta minuter senare sprängs tåget i luften. Där skulle allt kunna vara slut men Gyllenhaal vaknar istället upp inuti någon sorts maskin. Det visar sig att ett bolag inom militären uppfunnit en metod att låta en människa ”gå in” i en annan människas minnen, i det här fallet har Gyllenhaals karaktär Steve Colter äntrat minnena på en stackars lärare som var en passagerare på tåget som exploderade. Han kan bara återuppleva lärarens sista åtta minuter, men å andra sidan kan han göra om det hur många gånger som helst. Militärens krav är att han under dessa åtta minuter ska hitta bombmannen som planterade bomben på tåget.

Så långt allt väl, men man hinner inte göra så fasligt mycket under åtta minuter. Bill Murray hade ju åtminstone en hel dag på sig i ”Måndag hela veckan”. Så Colter testar alla möjliga infallsvinklar – han lär känna folk på tåget, han anklagar folk till höger och vänster för att se hur de reagerar och han rotar igenom en jäkla massa bagage.

Jag brukar ofta åberopa suspension of disbelief – jag köper väldigt mycket i manusväg, och är sällan den som brukar skrika efter logiska luckor eller att vissa detaljer inte är trovärdiga – helt enkelt därför att jag gillar att svepas med i en story. Men när ”Source Code” börjar berätta sin historia sätts mina försök på allvarliga prov. Manusförfattaren har skrivit in sig i ett litet nät som han inte kommer ur. Hur kommer det sig att om man upplever saker ur en persons minne så kan man ändå hoppa av tåget och besöka ställen som personen ifråga inte har befunnit sig på? I ena stunden är det logiken från ”Deja Vu” som gäller, och i andra stunden är det ”I huvudet på John Malkovich”.

Och hur kommer det sig att högkvarteret för ett militärt projekt som troligtvis kostat hundratals miljoner, styrs av en sliten gammal professor, och har ungefär samma säkerhet som valfri Ica-butik.

I mitten av filmen får vi ny information om varför Colter tvingas göra detta vanskliga uppdrag, vilket drar igång en sidoplot som till syvende och sist leder till ett slut, som möjligtvis är lite vackert, men som framför allt är fullkomligt ologiskt.

Det finns ett tillfälle, ungefär femton minuter innan eftertexterna rullar, där filmen borde ha slutat. Då hade filmen fått ett russin till och filmens innebörd och budskap hade varit klarare. Istället för ord som ”ologisk” och ”besvikelse” hade jag använt ord som ”lite gripande” och ”öppen för tolkningar”. Där ser man vad femton minuter kan göra.

Skriver man ihop en sådan här story får man vara beredd på att den kommer nagelfaras av hundratals nördar på Internet, tyvärr får jag i det här fallet erkänna mig själv som en dessa. Många av beståndsdelarna i den här filmen är bra, men man har inte lyckats pussla ihop dem på ett tilltalande sätt. Filmen snöar in på att försöka få ordning och reda på sin egen konstiga logik snarare än att förmedla känslor och bli minnesvärd. Två russin förstås.

© Johan Hultgren
2011-08-03

Originaltitel: Source Code
USA, 2011
Regi: Duncan Jones
Med: Jake Gyllenhaal, Michelle Monaghan, Vera Farmiga, Jeffrey Wright, Michael Arden

Genre: Action
Svensk biopremiär: 2011-08-03

Sök