Gränsen (2011)
Filmen vi väntat på?
Ja, gränsen är ju vad vi måste söka oss över för att få lite svensk WWII-action, för det blev ju inte så mycket av den varan någonstans i Sverige. Här har vi ett försök att göra svensk världskrigsfilm 'trots allt'.
300 svenska soldater försvann spårlöst under kriget, inleder filmen med att förtälja, vilket mycket väl kan stämma. Filmen fortsätter med att påa att detta är historien om sex av dem, vilket skulle kunna vara värsta spoilern, med tanke på hur många som inledningsvis verkar vara de enda potentiella 'försvinnarna'. Den fällan tar man dock sig smart ur genom att skicka in fler svenskar efterhand.
Det känns som en B-film av ovanligt hög kvalitet. Här finns det vi förväntar oss, från bland annat serien "Någonstans i Sverige" och halvstorfilmen "1939". Här finns den obligatoriska ryssen-eller-Hitler-dispyten och den oundvikliga veteranen från finska vinterkriget. Men här finns också ständiga actionutbrott och till och med en sadistisk tysk officer med slickat hår och runda glasögon. Slutligen finns här ett enkelt men, med vissa invändningar, trovärdigt upplägg och funktionella karaktärer.
Året är 1942. Platsen är en gränspostering i vintriga Värmland. Aron ska till att snabbgifta sig ('omständigheterna' och en konservativ farmor har gjort det extra nödvändigt, men de unga tu verkar inte motvilliga att ägna livet tillsammans). Livet kompliceras av att hans överordnade (Johan Hedenberg från "Varuhuset"!) skickar ut honom för att proaktivt och i lönndom minera strategiska broar. När lillebrorsan anländer till den gränspostering Aron bossar över och tämligen omgående hamnar i tyskarnas händer efter en ogenomtänkt utflykt på fyllan får han ännu mer att tänka på. En impromptu räddningspatrull formeras och iväg bär det. Över gränsen...
Stridsovana män hamnar plötsligt mitt i elden, tillsammans med en väldigt stridsvan sådan. Den stridsvane är en enögd, ärrad sverigefinne, smått legendarisk efter sina bedrifter mot ryssarna. Resten är kanonmat, höll jag på att säga, men det var väl inte riktigt sant. Aron (André "Snapphanen" Sjöberg, också medförfattare och producent) är sannerligen ingen iskall hårding, men du vet att han till slut kommer hitta sin inre soldat. Frågan är om han gör det i tid... Framöver träffar de också på Bjørn Sundquist som osannolikt nog repriserar delar av sin roll i "Död snö", men med mer spännande resultat.
Snyggt och stramt filmat och med sober musik, ser det ut och låter som en riktig film. Ljudarbetet är maffigt, men kanske lite överdrivet. Genom att förlägga filmen till mestadels vildmarken har de sluppit bygga en massa digitala eller verkliga kulisser som budgeten kanske inte hade räckt till. Det finns inte mycket att gnälla över rent tekniskt.
Manuset är sannerligen inte det mest raffinerade, ens i krigsfilmssammanhang, men filmen är onekligen spännande. Utan att vara helt simpel, ska väl tilläggas. Det finns en svärta och grymhet i striderna som i viss mån kompenserar för att vi här helt saknar den intressanta kluvenhet och det ifrågasättande som lurade i bakgrunden på både "Max Manus" och "Flamman och Citronen". Här utforskas inga moraliska gråzoner, istället petar man in en ganska onödig bonus i form av oerhört viktiga kartor och planer som råkar hamna i rättan händer.
Men men, jag gillar att de försökt göra en sådan här film och faktum är att jag tycker att man har lyckats ganska bra. "Gränsen", som dök upp på förvånade biodukar i januari lite ur ingenstans till ytterst blandade kritikerreaktioner, är nog filmen som många väntat på. Eller åtminstone filmen som kommer inspirera till just den filmen. Tre russin blir det.
© Anders Lindahl
2011-08-01
Originaltitel: Gränsen
Sverige, 2011
Regi: Richard Holm
Med: André Sjöberg, Marie Robertson, Antti Reini, Johan Hedenberg, m.fl.
Genre: Action, Krig
Svensk biopremiär: 2011-01-28
Hemmabio: 2011-07-20
Teman: Andra världskriget
Ingår i följande teman
